Elefantens motsats

Motsatsernas mångfald är så stor att analysgången bäst låter sig belysas genom nedstående exempel. Det vittnar om ett lysande intellekt, skepticism, kompromisslös källkritik och flera mått av dödsföraktande civilkurage.

Det är inte sällan man grubblar över. De gånger jag grubblar över, så är det oftast över elefantens motsats. Det är tankar som inte låter sig avfärdas med ett axelryckigt "nonsens" eller ett frånvänt "dumheter". Nej tankarna envisas som en ambulerande mattförsäljares ixofrenesi i Minde Asiens Hissarlik (tidigare Troja). Det kan synas snubblande nära att tro att dess motsats är klippdassen eftersom detta kaninstora djur bor med sin kluvna läpp och familj i branta stup. Stupen och branterna är afrikanska fågelberg som blivit lediga på grund av landhöjningar av okänt ursprung. Men klippdassen är elefantens närmaste släkting och elefanter bor ibland i höglänta grottor i det Afrika som Arne Weise och Danielsson gjort till sitt i tv. En släkting kan inte vara en motsats. Visserligen hör man, i större familjer, enskild säga "i motsats till min bror/syster", men detta är ett utslag av missförståd syskonkärlek. Då elefanten är en tjockhuding borde en tunnhuding vara dess argaste motsats och inom djurriket är nog skinn och benfri ansjovis sannolikast. Men så undrar man med vetenskaplig kallsinnighet om en elefant kan sno sig trenne varv runt en kapris?

Nej, det kan den inte och då är det givetvis sardellen den som närmast står längst ifrån. Men igen! Både elefanten och sardellen har det gemensamt, att de under sin yrkesutövning är mycket omtyckta - ett diskvalificerat förhållande.

Om man lämnar huden, i likhet med Ikeas imiterade soffgrupper, och ser till avsaknad av öron, snabel och betar så borde motsatserna rada upp sig som en ändlös rysk matkö. Delfinen har ingen snabel utan omedelbara näsborrar. Ej heller har delfinen stora öron att vifta bort flugor med. Ej betar hava de men de låter sig tämjas. Där knöts gemenskapen. Elefanternas motsats finnes ej heller i musikens värld eftersom tangenterna sedan de första trevande orgelregistrens dagar varit klädda med elfenben. Likaså kan orgeln vara störande trumpetisk av sig.

Min personliga, och därför aldrig ifrågasatta uppfattning var och är fragment att elefantens motsats står att finna i varje välsorterad pappershandel. Därför begav jag mig dit i förvissning. Jag frågade med nedärvd paranoid biavsikt de handelsanställdas lokale fackliga företrädare om personalen i butiken var att lita på. Efter ett välförtjänt kok stryk ackompanjerad av en invektivmättad utskällning fick jag ett jakande svar. Misshandlad men lättad och gladlynt frågade jag de anställda om de möjligtvis saluförde elefanternas motsats. Med frågan ville jag snärja dem, som av pur profithunger tänkte pracka på mig ett omodernt pennfodral eller Lessebo handtryckta 120 grams ark i ekonomiförpackning.

Ingen enda visade sig påprackande och visste sig ej heller ha elefantens motsats till försäljning. En suck av lättnad och vitlök undslapp mig och gav mig nödigt handlingsutrymme att själv bekräfta mina misstankar. Hylla för hylla gick mig ej förbi.

Plötsligt, på behörigt snatteriavstånd, låg motsatsen i sin värmeförslutna foliopack om tjugo stycken. Hade jag inte blivit strakbent och knäsvullen av det kokta stryket hade jag säkert segnat ner av rörelse på den snöslaskiga linoleummattan och strött mina tidigare friska knän i diskens sockel och förlist. Vacklande kallade jag på ett affärsbiträde och bad henne att i presentförpackning slå in ett arkivex. För den oförstående, men likväl som normalbegåvad klassade damen fick jag med mitt kvarvarande pekfinger peka ut ett i båda ändar snedskuret, blågult radergummi - elefantens motsats.

Text: Einar Bergo-Dahlman (Lundakarnevalens Karnevalstidning 1994)