Snowboard - Endast för de yngre

När du nått 47 års ålder kan det hända att du börjar höra en inre röst som säger: "Bara för att du är medelålders betyder inte det att du inte skall anta nya spännande utmaningar. Du får bara en tur i denna galna karusell vi kallar livet och, för tusan, då borde du ta tillvara på varje chans."

Denna lilla röst du hör är Satan.

Jag vet eftersom jag nyligen, i Åreskutan, gjorde misstaget att lyssna till denna röst, och som resultat känns min kropp som om den använts som trampolin av Peter Harrysson.

Jag kör just nu värktablettsdiet. "Kaffe, ingen mjölk och 250 Alvedon" är de första orden jag säger vid frukostbordet.

Allt bara för att jag testade att köra snowboard.

För er som, av någon outgrundlig anledning, inte deltar i någon utförsåkningssport bör jag förklara att "att åka snowboard" är en ganska populär aktivitet bland de som inte tycker vanlig skidåkning är dödlig nog.

Detta rör sig naturligtvis oftast om unga människor, dödsföraktande människor, människor med 100 procent syntetiska kroppar som kan kasta sig ner för en stupbrant backe i 100 km/h vältandes fullvuxna tallar med sina skallar för att sedan hoppa upp på skidorna igen och utbrista "skethäftigt".

Människor i stil med min son. Han ville prova "brädåkning" och jag tänkte att det kunde vara bra om vi lärde oss tillsammans, eftersom vi inte längre åker skidor ihop.

Det var en fundamental skillnad på våra åkstilar. Han åkte utförsåkningsmetoden, det vill säga han åker utför backen. Jag, å andra sidan, använder mig av hämta-andan-metoden vilket går ut på att man står helt stilla i backen medan man försöker se så sportig ut som man bara kan utan att röra en muskel (eftersom man då riskerar att börja glida ner för backen).

Om någon skulle åka förbi och fråga om allt är OK svarar man bara "Javisst, jag hämtar bara andan!" i ett tonfall som förespråkar att man vilken minut som helst kommer att dundra ner för backen, när vad man egentligen planerar att göra är stå blickstilla ända tills våren töat bort all snö.

Nattetid, när alla utförsåkare har gått hem för att vila, står vi hämta-andan-åkare fortfarande kvar i backen, tuggandes på våra Helly Hansen-tröjor för att försöka få i oss någon form av näring.

Så jag tänkte att jag kunde ge "brädåkningen" en chans, eftersom det är så olikt skidåkning.

När du åker skidor har du två skidor, i genomsnitt en per fot, så att du kan behålla balansen genom att flytta tyngdpunkten från skida till skida, plus det faktum att du har stavar som du kan använda till att döda folk som gör narr av dig i backen.

Det enda, däremot, du har vid "brädåkning" är en planka som ser ut som en förvuxen tungspatel och som är tillverkad på Institutet för jävligt hala saker. På denna spänner du fast båda dina fötter, vilket innebär att om du skulle tappa balansen har du ingen chans att sätta ut en fot för att hindra fallet. Du faller till marken som en fura där du genast blir nedsprutad med snö av illvilliga skidåkare.

Skidåkare hatar "brädåkare". Det är en generationsgrej. Skidåkare är (här generaliserar jag lite) mellanålders, småborgerliga och iklädda designade Star Trek kläder. Brädåkare är trotsiga små rebeller i medvetet för stora kläder som är tillräkligt säckiga för att täcka hela brädan samt ett stort kylskåp. Skidåkare tycker om att glida ner för backarna i en serie graciösa bågar (så kallade åttor); brädåkare älskar att ge sig ut på branta berg, snurra, volta, åka baklänges, hoppa från höga klippor, få näsan piercad under pågående åkning, och så vidare.

Skidåkare ser på brädåkare som ett hot; brädåkare ser på skidåkare som Stig Helmer Olsson.

Jag tog lektioner. Det var en liten grupp som leddes av min gamle vän Bengt Persson, för övrigt samme vän som övertalade mig att hoppa från ett högt träd endast fäst i ett tunt gummiband.

Bengt tog med oss upp i en idealisk backe för den ofta fallande nybörjaren. Ungefär sju millimeter tunn pudersnö ovanför 2 meter armerad betong. Man hade inte kunnat göra en skråma i den snön med en slägga! (dock märkte jag senare att man kunde åsamka stor skada om man använde baksidan av skallen.)

Vi fick lära oss att åka bräda i två enkla steg:

STEG ETT: Se på när Bengt gjorde något.
STEG TVÅ: Försöka oss på samma sak själva.

Jag var hyfsat bra på steg ett. Problemet med steg två var att du var tvungen att stå upp på din egen bräda, vilket visade sig bryta mot minst fem viktiga naturlagar. Jag ställde mig mödosamt upp, vilt flaxande med mina armar för att sedan få påhälsning från fysikpolisen som skoningslöst släppte en stor bunke gravitation över mig, och smack så slogs min kropp mot betonghård snö, ibland studsandes så mycket som 30 centimeter.

"Tänk på att hålla benen lätt böjda!" skrek Bengt hjälpsamt.

Har ni någonsin tänkt på att, oberoende vilken sport man skall utöva finns det alltid någon där som säger åt en att böja på benen? Som om det skulle lösa något. Man fick stor lust att skrika tillbaka "Skit i mina ben! Gör något åt den där fysikpolisen istället!"

Min son däremot hade, självklart, inga problem. Inom loppet av några minuter var han uppe i backarna åkte helt bekymmersfritt; man kunde, med blotta ögat, se hur hans kläder blev säckigare och säckigare. Jag, å andra sidan, tillbringade mesta delen av min tid liggandes på rygg, ömkligt grymtande, alltmedan Star Trek-klädda småborgare åkte förbi och sprätte upp snö i ansiktet på mig.

Om jag inte hade lyckats komma väck därifrån hade jag, med största säkerhet, blivit helt täckt med snö. Jag har, nu i efterhand, insett att de små pucklarna man ibland ser i skidbackarna egentligen är efterlämningarna av medelålders män som försökt lära sig åka bräda.

Så jag tror att jag, så fort kroppen läkt, kommer att återgå till vanlig hederlig utförsåkning. Kanske kommer du, någon gång, att se mig i backen hämtandes andan. Snälla, var då så vänliga och ge mig något att äta.

Text: Martin Westerdahl (översättning)