Brev till redaktionen
från Nils-Petter Sundgren

(Belönat med 500:-)

Följande episod inträffade under filmfestivalen i Cannes i slutet på 70-talet. Av misstag hade jag förirrat mig in i stadens hamnkvarter där den erotiska filmfestivalen hölls parallellt med den riktiga festivalen, och eftersom jag inte hittade ut på egen hand beslöt jag till slut att göra det bästa av situationen.
Så jag böjde mig ner och frågade en harmynt dvärg om "Nyfiken Gul" möjligen visades i någon av de närliggande salongerna. Det skulle jag inte ha gjort.
För i nästa stund hade starka armar dragit in mig genom en sidodörr, in till en sparsamt upplyst lagerlokal där en disparat samling människor stod och väntade; i en inspelningsstudio som det senare skulle visa sig!
"L'arte davanti tutto!" skrek en orakad italiensk gentleman med solglasögon och megafon och klev fram och grep mig i armen. Först trodde jag att han skulle kasta ut mig, men tydligen hade han fått för sig att jag var en av aktörerna i den burleska skildring av romarrikets fall som just höll på att spelas in i grannskapet. Innan jag visste ordet av hade sen hans assistenter fått av mig mina kläder och draperat mig i romersk toga med lagerblad, skrivrulle och hela baletten.
Jag förstod att det var lönlöst att protestera och jag beslöt mig för att ta seden dit jag kommit. Ögonblicket därpå kastade sig för övrigt två kvinnliga gladiatorer - svepta i djurhudar - över mig så det var bara att sätta igång med agerandet.
Oh la la!
Jag har sett alstret i efterhand och kan intyga att det faktiskt inte är helt utan sina konstnärliga kvaliteter. Ljussättningen är förstås mer än lovligt amatörmässig och det syns att kulisserna bakom mig - de ska visst ska föreställa Coliseum - är gjorda i billig papier maché. (De svajar betänkligt under mina frenetiska ländstötar.) Min gripande tolkning av den frustrerade medelhavsdiktatorn framgår ändå.
Trots att jag aldrig fick nåt manus och var tvungen att improvisera hela dialogen - på italienska dessutom!
Mina motspelerskor är däremot inte alls lika förtjusande som jag uppfattade dem där och då.
Den ena har förskräckligt håriga ben och ganska grovhuggna anletsdrag, samt en något sned frisyr, något jag av förklarliga skäl inte la märke till under själva inspelningen eftersom jag då mest såg henne från droskkuskens synvinkel, so to speak...
Hursomhelst så räknar jag den här lilla parentesen som en av mina mera minnesvärda sexuella utsvävningar. Faktiskt ännu bättre än när Bim Clinell och jag låste in oss på ett hotellrum i Vaggeryd 1986 och tittade på Chuck Norrisfilmer i tre dygn i sträck.

Vänliga hälsningar!
Nils Petter S,
Filmfreak