Brev till redaktionen
från Lars Norén

(Belönat med 500:-)

Jag minns det som igår. Julafton 1959. Nådens år. Jag och min familj: mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar, min bror, min syster och hennes dåvarande fästman, pudeln Fifi och den gravt alkoholiserade moster Henny hade dragit oss undan till en ensligt belägen sportstuga i norra Dalarna för att fira högtiden tillsammans.
Middagen började som vanligt: med skratt och sång, falska ömhetsbetygelser, tillkämpade leenden, hatiska ögonkast.
Plötsligt skrek min syster:
"Pappa tåflörtar med mig under bordet!"
Varpå pappa gav henne en blixtsnabb hurril.
Mamma grep en av dessertknivarna och började såga sig i ena handleden och plötsligt kände jag hur en kraftig erektion började göra sig påmind och jag ställde mig upp och tog fram den.
"Jag hatar er!", spottade jag ursinnigt medan jag med beslutsamma drag bearbetade mitt blåsvullna fortplantningsorgan. "Jag hatar er alla!"
"Finns det mer rödbetssallad?", frågade moster Henny och sträckte sig efter vinkaraffen.
I nästa ögonblick hade min systers fästman kastat sig över far och börjat strypa honom.
"Herre Gud, mitt hjärta!", ropade farmor och segnade ner under bordet där pudeln Fifi genast började nafsa efter mjukdelarna.
"Blir det efterrätt?", undrade moster Henny medan far och min systers fästman tumlade runt på golvet ivrigt påhejade av farfar och morfar (som vi senare fick reda på hade inlett ett hett kärleksförhållande). "Nej, nu ska vi vara glada!", utbrast mor och la ifrån sig dessertkniven. "Det här duger inte. Lars! Stoppa undan den där saken och hämta tårtan!"
Så jag knäppte gylfen och lommade ut i köket, bara för att ertappa mormor
i en motbjudande trekant med kocken och en av serveringsflickorna.
Jag: "Vidriga sköka!"
Mormor: "Lars! Det är inte som du tror!"
Jag: "Du är gammal och äcklig! Jag hatar dig!"
Mormor: "Lars, du förstår inte! Du är för ung!"
I nästa sekund föll jag på knä mellan hennes ben, dit pudeln Fifi redan hittat. Giriga hundjävel.
Och så ströp jag den.

Lars,
missförstått geni