Brev till redaktionen
från Ingmar Bergman

(Belönat med 500:-)

Jag var tretton år och demonerna flåsade mig i nacken. Jag hade stulit ett nummer av Raff ur fars byrålåda och nu låg jag i min trädkoja och skakade av fruktan.
Jag bläddrade mig febrilt framåt medan det ena kvinnoskötet kusligare än det andra hoppade upp från de klistriga sidorna, likt märkliga orkidéer från en annan galax, och eggade min knoppande tonårslibido.
En fyllig negress grenslade en sängstolpe med ett vällustig leende.
Ett fnask med dåliga tänder sög gririgt på en karamellstång.
Jag kväljdes och rodnade om vart annat.
"Ingmar!", ropade mamma från köksfönstret. "Kom ner och ät din stuvade pölsa!"
Hatade dem. Jag hatade dem.
En dag skulle jag döda dem i sömnen. (Eller åtminstone skriva en elak pjäs om dem - med alla släktingar som nånsin förolämpat mig, eller varit snåla och elaka, i illa maskerade biroller.)
"Ingmar!", gormade mor. "Var är du? Maten kallnar!"
Ett stinkande gatflickssköte hånade mig från tidningens mittuppslag och jag lirkade in mitt pockande kön i ett närliggande kvisthål.
"En mask!", skrek min lillebror som lekte med sina kamrater rakt under trädkojan. "En giftig trädmask!".
Varpå glinen började bombardera kojans undersida med kottar och smågrus. "INGMAAAAAAAAARRRR!", vrålade mor. "DIN STUVADE PÖÖÖLSSSA! KOM OCH ÄÄÄÄT!" Negressen stönade vällustigt.
Masken kräktes.
Lillebror skrek.
Allt blev svart.

Ingmar,
drakdödare