Brev till redaktionen
från Herman Lindqvist

(Belönat med 700:-)

Som ni säkert vet njuter jag av att förnedra mina medmänniskor verbalt. Och av att ljuga.
Så när jag nu sätter mig ner för att försöka skildra mitt allra intimaste sexminne kommer jag genast att tänka på en natt tillsammans med en stum bibliotekarie från Västerås för snart tio år sen. Den stackars kvinnan var litterärt bevandrad människa. Oerhört kunnig i svensk historia och därtill påläst när det gällde detaljer. Emellertid hade hon fått tungspenen avklippt i en bisarr olycka med en felinställd kopieringsmaskin och kunde därför inte opponera sig när jag la fram mina huvudlösa förvanskningar av världshistorien, utan bara tiga och ta emot.
Mina intellektuella svällkroppar arbetade således för högtryck så fort jag kom i hennes närhet.
Oemotsagd kunde jag hävda att slaget vid Hastings stått vid 1077 istället för 1066, eller att Gustav den tredje inte alls blev lönnmördad utan dog av skörbjugg först tjugo år senare. Det spelade ingen roll vad jag ljög ihop för gallimatias! Min mätress förblev tyst och foglig. Men hennes ögon fylldes med stumma tårar. Just den här kvällen hade jag dessutom bundit fast henne vid elementet med ett par handklovar för att hon inte skulle kunna stoppa fingrarna i öronen. Åh, jag minns hur jag nafsade henne i nacken samtidigt som jag viskade till henne att Den Heliga Birgitta i själva verket var en man, och att Axel von Fersen inte alls blev ihjältrampad av en ilsken pöbel utanför Bondeska palatset utan halkade i en uppkastning på väg in på en bordell på Surbrunnsgatan...
Rena falsarierna givetvis men allt den stackars stumma kvinnan kunde göra var att kvida olyckligt!
För att ytterligare förhöja njutningen satte jag sen på henne en gummimask som jag gjutit för just såna här tillfällen föreställande min nestor - sedermera ärkefiende - Alf Henriksson... Ja, det blev i sanning en underbar natt. Det sista jag minns är att jag vrålade "Alf" (det vill säga bibliotekarien) rakt i ansiktet att Röde Orm aldrig hittade fram till Miklagård utan seglade bort sig i Volgadeltat och slutade sina dagar som syfilitisk ristäljare för en herrturk i Tampere... sen exploderade allt i stjärnor och planeter och det svartnade framför ögonen på mig... Världshistorien är i sanning en ständig källa till njutning, bara man hur den ska berättas...

Herman L.
Förvrängare