Brev till redaktionen
från Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

(Belönat med 100:-)

Nu när vi blivit vrålkända genom Fyrans "Ursäkta röran!" kan vi naturligtvis få vilka dumma blondiner vi vill, men livet som professionella linslöss har inte alltid varit en dans på rosor - tro oss - allra minst sexuellt.
Det fanns en tid då vi var utlämnade till att ha sex med varandra och det var inte ALLTFÖR länge sen... (Det går fort i mediavärlden. Ena dagen är man kung - den andra har alla vänt en ryggen. Huj vad det går.)
Hur som helst.
Innan vi slog igenom med vårt nya satirprogram fick vi under några år hanka oss fram på lite mindre glassiga uppdrag, typ tyckarkrönikor, reklamfilmsjobb, reporterjobb på Veckorevyn och andra sunkkneg - det vanliga horandet.
Ni minns oss också som de outhärdliga, nästan fysiskt motbjudande datanördarna i SVT:s OS-satsning Hello Sydney, och det är också från den tiden vi har vårt allra bästa sexminne. Tillsammans med Christer Ulfbåge hör och häpna!
Det var ju meningen att vi skulle bilda nån slags radartrio där, typ Letterman och Paul Shaffer, men det föll på att Ulfbåge inte ville dela med sig av rampljuset, och på att vi var alldeles för smarta och sofistikerade för att den breda idiotpöbeln skulle fatta det.
Nåja.
Säga vad man vill om Uffes talanger som teveman och arbetsledare - i sängen är han oslagbar och redan första dagen vi arbetade med Hello Sydney såg han till att ge oss en ordentlig rundsmörjning. "Hallå där pojkar!", ropade han glatt och viftade med en tub vaselin när vi klev in i studion. "Kom in i städskubben här borta ska ni få se på grejor!" Och vi var ju lite unga och gröna när det gällde teve på den tiden så vi fattade inte vad som var på gång.
"Vad mörkt det är?", sa Fredrik och fnittrade nervöst när Uffe stängt dörren bakom oss, och sen gav han (Fredrik) till ett av de värsta iltjut jag nånsin hört, medan jag själv kände nåt vått och strävt leta sig in i ena öra. (Förhoppningsvis Uffes tunga.)
Sen minns jag inget mer förrän vi en halvtimme senare stapplade ut i studioljuset med byxorna runt fotknölarna och röda stjärtar. Någon särskild finess på det hela var det förstås inte men vi hade lärt oss en nyttig läxa när det gällde hur det går till i tevevärlden: pang på rödbetan och ingen pardon! Mercy’s for the weak. Eller som de sa förr i tiden: Übermenschen, vereinigt Euch! (Övermänniskor, förenen eder!)

Filip och Fredrik
samtidsanalytiker