Kreativt skrivande

Kommer ni ihåg boken "Män är från Mars, kvinnor från Venus"? Här är ett ypperligt exempel på detta från herr Miller, engelsklektor vid Southern Methodist University, taget från hans klass i kreativt skrivande.

Onsdagens uppgift: "Idag skall vi experimentera med en ny skrivform som kallas tandemberättelse. Det är väldigt enkelt. Ni arbetar två och två och en av er börjar med att skriva första stycket på en novell. Partnern läser första stycket och lägger sedan till ytterligare ett. Efter det är det den första personens tur att skriva ett nytt stycke och så vidare. Kom ihåg att alltid läsa det som skrivits strax innan så att historien får en röd tråd. Novellen är färdig när båda är överens om att man kommit på ett bra slut."

Följande text lämnades in av två av mina studenter: Rebecca och Gary.

BERÄTTELSEN (första stycket av Rebecca)

Först kunde Laurie inte bestämma sig för vilket slags te hon ville ha. Kamomillte brukade vara hennes favorit när hon skulle ha en myskväll, men nu påminde det henne för mycket om Carl som en gång, då när de var lyckliga tillsammans, nämnt att han också tyckte om det. Men nu kände hon att hon till varje pris måste tänka på något annat än Carl. Hans ägandebegär höll på att kväva henne och om hon tänkte för mycket på honom kände hon astman komma smygande. Så kamomill var otänkbart.

Under tiden hade sergeant Carl Harris, ledare för attackdivisionen som nu kretsade ovanför Skylon 4, viktigare saker att tänka på än en neurotisk, urblåst, astmatisk bimbo vid namn Laurie som han tillbringat en svettig natt med för över ett år sedan. Han tog upp sin transgalaktiska anropsmodul och sade "S. Harris till Geostation 17. Kretsloppet är nu etablerat. Ännu inga tecken på motstånd..." Men innan han hann avsluta så flammade en blåaktig laserstråle upp från ingenstans och brände hål i sidan på hans rymdskepp. Den kraftiga stöten kastade honom ur sätet och genom hela förarkabinen.

Han slog i huvudet och dog nästan genast men hann först känna ett sista sting av ånger över att han hade behandlat Laurie så illa, den enda kvinna som någonsin haft känslor för honom. En kort tid därefter inställde Jorden sina fientligheter mot de fredliga bönderna på Skylon 4. "Ny lag förbjuder krig och rymdresor", läste Laurie en dag i sin morgontidning. Nyheten både upphetsade och tråkade ut henne. Hon stirrade frånvarande ut genom fönstret och drömde om sin ungdom - långa, bekymmerslösa dagar, inga tidningar hon var tvungen att läsa, ingen tv som störde hennes känsla av att alla de vackra ting som omgav henne var oskyldiga underverk. "Varför måste man förlora sin oskuld för att bli kvinna?", sade hon tankfullt för sig själv.

Hon anade det inte, men nu hade hon bara 10 sekunder kvar att leva. Tusentals mil ovanför staden sköt det anu'udrianska moderskeppet iväg sin första litium-kärnmissil. De korkade fega fredsivrarna som drev Unilaterala Rymdnedrustningsavtalet hade låtit Jorden bli en försvarslös måltavla för de fientliga utomjordiska imperier som hade beslutat sig för att förstöra den mänskliga rasen. Inom två timmar efter att lagen gått igenom hade de anu'udrianska rymdskeppen styrt kursen mot Jorden och de bar tillräckligt mycket eldkraft för att kunna pulvrisera hela planeten. Eftersom ingen kunde stoppa dem satte de snabbt sin djävulska plan i verket. Litiumkärnmissilen gled obehindrat genom atmosfären. Presidenten, som satt på sitt topphemliga, mobila undervattenskontor på oceanens botten utanför Guams kust, kände den ofattbara explosionen som förvandlade Laurie och 85 miljoner andra amerikaner till ånga. Han slog näven i bordet. "Vi kan inte tillåta detta! Jag skall förbjuda det där avtalet! Vi spränger dem i småbitar!"

Detta är absurt. Jag vägrar fortsätta denna parodi på litteratur. Min skrivpartner är en våldsam, chauvinistisk, obildad slyngel.

Du då? Du är en självupptagen, tröttsam hysterika och dina författarförsök är litteraturens motsvarighet till Valium.

Idiot.

Subba.

Text: Anna Jönsson (översättning)