Män är inte tråkiga!
Detta är en krönika för de manliga läsarna. Ni kvinnor bör genast upphöra med läsningen på det att kaffet inte må hamna i er vrånga strupe. Här ska nämligen manlig förbrödring äga rum.
Låt mig börja med att ge er en fasansfull insikt i vad kvinnorna tycker om oss män: Vi är tråkiga. I det yttrandet ligger två påståenden som har ett direkt samband med varandra. För det första är vi män, och de som vill bestrida det är välkomna att möta oss i envig när helst det passar. Hur som helst så finns det inget som upprör oss i påståendet som sådant. Men i kraft av vårt kön är vi även tråkiga, anser kvinnor. Och det handlar inte om vanlig, mänsklig tråkighet, som till exempel en person som under ett bröllop berättar för alla gäster hur vacker hans eller hennes föräldrars begravning var och hur mycket kyrkan liknar den som begravningsakten ägde rum i.
Nej, den manliga tråkigheten är något helt annat. De kvinnor jag känner har försökt förklara för mig vad det handlar om otaliga gånger. Jag har dock uppdagat att det hela handlar om en hos kvinnor djupt rotad instinkt att komplicera saker och ting. När min fästmö frågar mig vad jag anser om den klänning hon har tagit på sig, så säger jag, ärligt och praktiskt, att den är fin. I hundra procent av fallen är det, av en outgrundlig anledning som har att göra med de instinkter jag nämnde, fel svar. "Så säger du jämt" säger fästmön. Mitt ansikte förvandlas härvid till en fågelholk.
Ytterligare ett exempel: Om vi män ser en fågel, tänker vi: "Kolla, en fågel". Vi går förbi den med en vänlig nick, vi kanske till och med känner efter i fickorna för att se om vi händelsevis fått med oss lite brödsmulor på promenaden. Enkelt och praktiskt. Men skulle vi försöka fästa en kvinnlig promenadkamrats uppmärksamhet på djuret genom att högt säga just: "Kolla, en fågel", ja då har den manliga tråkighetsfaktorn åter slagit till. Vår kvinnliga promenadkamrat kommer då att förundras över vår bristande fantasi och vår oförmåga att se att detta inte bara är en fågel, utan en näktergal som drillar kärlekens hymn i den vackra skymningen för alla älskande par som samlas för en stunds ömhet.
Problemet är naturligtvis att finna i det kvinnliga psyket och för detta är kvinnan att beklagas, snarare än att klandras. När förhållandet med en man går över en mystisk, odefinierbar gräns, övermannas kvinnor av en våldsam drift att komplicera allt. Det som i början var charmigt och gulligt hos mannen; den lilla kulmagen, grymtandena som svar på tilltal, hans söta små näshår och hans välvilliga attityd mot soffan, övergår nu till att bli attribut som man vanligen finner hos män i Stephen Kings romaner, eller som är otrogna bufflar i nätbrynja framför tv:n med en ölburk fastvuxen i handen. Våra snarkningar, som i början var söta gurglingar i sömnen, har nu istället blivit en skilsmässofaktor betitlad "andlig grymhet".
Vet således detta, grabbar: det praktiska rakt-på-sak sinnelaget tilltalar i längden ingen kvinna, särskilt inte den ni lever med. Praktiskt sinnelag är nämligen tråkigt. Ni förstår nu att vi har lång väg att gå för att kunna läsa av de signaler hos kvinnan som indikerar att vår gullighetsfaktor är i dalande och en hausse i tråkighet hotar. Här bör jag göra klart att jag förvisso inte är den som har dessa kunskaper, jag är bara budbäraren som pekar ut problemet. Så kom alltså inte springande till mig och lipa, för jag är i samma situation som alla andra. Det enda råd jag har att ge är: säg aldrig att kvinnans klänning bara är fin, säg att den på ett intrikat sätt påminner dig om en rennässansmålning ur den romantiska skolan och att hon kommer att bli kvällens drottning.
Annars blir det tråkigt för dig.
Text: Jenz Kjellberg. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
|
