Sexnovell i teknikåldern

Henry var helt detroniserad. Ända sedan han var en liten milli-Henry hade han attraherats av den sköna fröken Tesla, men hade alltid blivit repellerad.

Ikväll skulle Henry gå till den årliga impedansen och fråga Tesla om de inte kunde extrapolera, eftersom han var trött på att ägna sig åt självinduktion.

När han kommit till impedansen kände han spänningen stiga medan algoritmen dunkade och monotonerna vällde ur högtalarna. Var fanns Tesla? Skulle hon överhuvud taget dyka upp?

Plötsligt slog hans Hertz en Volt och gick nästan över till likström. Han såg den undersköna fröken Tesla glida in med vågrörelse. Henrys impuls ökade. Efter en liten stund rättade han till ellipsen och bjöd upp Tesla till nästa impedans.

"Jag gitter egentligen inte, men okej, men bara två perioder då," sade hon.

Henry kände den vanliga fasförskjutningen mellan dem när de oscillerade tillsammans och repulsionen var lika påtaglig som vanligt. När den andra perioden började kände han att den var mer lågfrekvent och han tog mod till sig. Nu när avståndet decimerats kunde han för första gången känna hennes värmekapacititet. Han lät händerna glida ner på hennes endoterma delar, samtidigt som han blåste svagt och förförande i hennes mikrofon. Med ens kände han kompabiliteten komma.

De fluktuerade i fas i en fullständigt harmonisk svängningsrörelse med varandra. Henry kände nu att hans laddning var ganska stor och att hans drossel antog fast fas mer och mer.

Efter impedansen tog han med sig Tesla på sin megacykel av märket Fahrrad och accelererade ut i sommarnatten. De åkte över Wheatstones brygga, förbi sinuskurvorna och stannade på ett magnetiskt fält vid en flytande ström. Attraherad av den undersköna Teslas karateristiska kurvor, fick Henry henne snart i ett superexiterat tillstånd. Hennes resistans föll snabbt ner till ett minimum.

De lade sig på jordpotentialen. Han ökade hennes frekvens och minskade hennes reluktans. Han drog fram sin divergerande banankontakt och pluggade in den i hennes sockel. Parallellkopplade, började han sedan kortsluta hennes shunt.

När Tesla befann sig i sin egenfrekvens började hennes Kronecker-delta att komma i periodiska sammandragningar. Hon gnydde: "Ohm, ohm, ohm, ohm..." då resonansen närmade sig. Med sin anod rödglödgad och pulserande och hennes fält vibrerande i fas med hans, började shunten att nollsväva. Hon gick upp i kopplingsbrygga för att ta emot de sista stötarna. Fusionen närmade sig sitt kritiska läge. Henrys kropp spändes i en parabel, varvid hans urladdade snabbt och tömdes på varenda elektron.

Tesla fylldes nu av Henrys fullkomlighet, och hon kände att Pythagoras, Greens, Stokes och Gauss satser inte var värda en Myon jämfört med Henrys.

De inducerade tillsammans hela natten och ingick i olika kopplingar tills Henrys magnet fick en mjuk kurva och förlorade sin fältstyrka. Efteråt försökte den bedårande fröken Tesla med självinduktion, med hjälp av en stavmagnet.

Så tillbringade de natten med att byta polaritet och blåsa varandras säkringar till Solenoiden gick upp och elektrolyste över de magnetiska fälten.