En svensk främling i Sverige

Ingen har väl missat de kilometervis med böcker skrivna om kulturchockar som väntas drabba en när man reser utomlands. Otaliga är de guider i hur man klarar sig utan Kalles kaviar och hur man säger "Tjenare snygging" på portugisiska.

Reseskildringar råder det heller ingen brist på, och emellanåt dyker det upp reflektioner från ickesvenskar som irrat sig upp till vårt land i norr för att förundras över kräftskivor, stjärngossar och delikatesser såsom saltlakrits och surströmming.

Omvänd kulturchock
Har någon någonsin skrivit en handbok i omvänd kulturchock? När läste du senast en reseskildring av en förvirrad svensk i Sverige? Denna brist i vårt litteraturflöde ämnar jag råda bot på med denna lilla betraktelse om några av de frustrationer som drabbar en utvandrad svensk på besök i sitt kära hemland.

Jag är alltså en äkta blond blåögd svenska som levt största delen av mitt vuxna liv (inte för att det i sig är någon enorm tidsperiod) i olika länder i arabvärlden.

Vad i hela världen har folk på sig!?!
Det första som slår en när man lämnat Landvetter flygplats är "Vad i hela världen har folk på sig!?!" I det läget vänder man sig till sin kompis, som man förstås inte sett på flera år men alltid gillat att fnittra ihop med, och hon fattar inte vad som är konstigt med tjocka strumpor och grova kängor till en nätt sommarklänning, eller varför jag tycker det ser ut som om de flesta kjolar är trasiga när det är inne med slitsar.

Killar hade kort hår förra gången jag var i Sverige, nu har de hästsvans; vad blir det nästa gång? Fläta?

Vad i hela världen har folk inte på sig!?!
När den chocken lagt sig kommer nästa och den är ännu värre "Vad i hela världen har folk inte på sig!?!" Okej, efter några år i arabländer där man inte behöver bekymra sig över att raka benen så är det man ser i sommarsverige uppseendeväckande. Visst, jag hade räknat med att få se armbågar och knän vandra nerför Avenyn, men navlar...??? Ursäkta, men det tar ett tag att vänja sig innan man själv vågar släppa ut håret och ta på sig ett par shorts.

Nästa grej är nämligen: Ingen stirrar på mig! Här, där jag känner och förmodligen uppför mig som en utlänning är jag det inte. Inga små barn säger "Titta mamma hon är vit!" när jag går förbi, och killarna lämnar mig i fred.

Hundmat & skvallertidningar
Nästa svårighet är att gå och handla. Jag minns första gången jag kom tillbaka efter fyra år utomlands; jag gick runt flera varv med kundvagnen och bara glodde på alla grejer som fanns i affären. Hundmat, skvallertidningar och hyllvis med oigenkännligt godis.

Jag skulle köpa schampo den gången, det fanns ju ett femtiotal sorter att välja mellan! Jag stod där helt förlamad en lång stund tills jag bara tog en flaska från hyllan och gick för att betala. Det var inte förrän flera timmar senare när jag stod i duschen som jag upptäckte jag att jag köpt balsam, något jag glömt att det fanns! Inte tvättade det håret speciellt bra heller.

Betala förresten, varje gång jag kommer tillbaka till Sverige ser pengarna annorlunda ut! Ena gången är femtiolappen borttagen, nästa gång finns den där fast inte som den brukade se ut. Tian blev ett mynt och sen kom tjugosedeln och tjugofemöringen försvann, inte ens femtioöringen var sig lik förra gången... Jag är övertygad om att det är en konspiration för att få hembesökare att tro att de kommit till ett annat land!

Kul att träffas igen
Sen har vi det här med kompisarna. Alla skriver i brev och e-post att det skall bli sååå kul att träffas igen, när man väl är där så har tiden inte stått stilla för dem heller. Att modet förändras och det mysiga caféet nu är en pub, de förändringarna går att smälta, men när kompisarna helt plötsligt är gifta och har barn...

Visst, man får veta allt sånt i brev, men det är inte förrän man är där en lördagskväll och vill gå ut, som man inser konsekvenserna av kompisarnas familjebildningar.

Tabib nefsi
Den kanske tydligaste kulturella konflikten är ändå språket. Nej, åratal utomlands får ingen att glömma det svenska språket. Ingen hembesökare säger att hon skall sätta sig vid disken för att skriva brev, inte heller sätter hon sig i en karl och kör hem - visserligen kan man köra med karlar men det är en annan historia. Vissa kanske önskar det, men man får inte ens en rolig arabisk brytning. Mamma känner igen ens röst.

Däremot händer det att man inte kommer ihåg vad saker heter, och i ett sånt läge blir det fel hur man än gör; säger man det engelska ordet som de flesta svenskar förstår, ja då har man blivit stroppig. Försöker man förklara eller kreativt använda andra ord får man fågelholksansiktsuttryck till svar.

Säger man det arabiska ordet eftersom det är det första som dyker upp i skallen och rullar ner på tungan, då har man otvivelaktigt blivit spritt språngande galen och välmenande släktingar ringer genast och beställer tid hos en shrink, nej jag menar krympare, nej tabib nefsi, nej alltså...

Vänner
Ord och uttryck kan också föranleda munterhet. Jag frågade en tonåring om plugget och fick ett asgarv till svar. Asgarv förresten, säger man det fortfarande eller är det lika ute som plugget? Hibiskusteet jag hade med mig och bjöd på blev en hitt (?) och när jag tog fram vattenpipan sa ovannämnda tonåring "cool" med betoning på andra o-et. "De säger så i "Vänner" förklarade hans mamma för mig".

Är "Vänner" en idrottsförening eller något...?

Text: Susanne Rugg. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.