Uteliggare knäcker gåtan med Lars Danielssons virriga minne
STOCKHOLM. Medan JO, KU och Katastrofkommissionen verkar skita i att gräva djupare i statssekreterare Lars Danielssons cykelturer under annandag jul 2004 verkar en skitig uteliggare ha svar på alla ouppklarade frågor.
Mot betalning av ett rejält skrovmål och möjligheten att få räta ut ryggen i en riktig säng rätar uteliggaren Bengan, 42, ut frågetecknen kring Danielssons förehavanden. Återstår att se ifall Bengan böjer tillbaka utropstecknen till krokiga frågor när hungern och sömnen slår till igen. Men va fan, här har ni den senaste giltiga versionen.
 |
|
Foto: Pawel Flato
|
Har statssekreterare Lars Danielsson en kylskåpsmagnet på sin dörr? ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta”? Med betoning på ”glömma”? Nej då. Annandag jul 2004 var det en helt annan magnet som drog till sig Danielssons nyfikenhet. Som den där plastdunken som Bengan satt och höll om på sin kartongbit.
|
|
Lars Danielsson cyklar i maklig takt genom Stockholm annandag jul 2004 på väg mot regeringskansliet. Plötsligt kör han på något och faller abrupt av cykeln ner i snögloppet med en dov duns. Har han brutit något? Är slipsknuten intakt? Första tanken som slår statssekreteraren är att han cyklat rakt på en illa utformad vägbula. Vid närmare efterforskningar som Danielsson genast inleder och slutför visar det sig vara uteliggaren Bengan som på en kartongbit, med benen utsträckta ut på cykelbanan, bildat ett ovälkommet hinder.
Följande samtal utspelas mellan Bengan och Mange, även han med långtgående tentakler till uteliggarsvängen. Det är en skön vårdag i maj 2006 och herrarna diskuterar med stigande förundran Danielssons vimsighet i media. Det vill säga, Bengan och Mange själva befinner sig inte i media. Utan det är Danielsson, och hans vimsighet, så som han och vimsigheten framställts i media, som Bengan och Mange diskuterar. Inte i en mediasoffa, utan sittandes på en kartongbit i solen, alltså. Ja, kartongbiten de sitter på är inte bokstavligen inuti himlakroppen solen, fast man brukar säga ”i solen” och alla begriper fan ändå vad man menar, utan de sitter på kartongbiten utomhus i solskenet. Bäst att vara tydlig när så mycket kring statssekreterare Danielsson är allt annat än det.
Kapa av sista stödpunkten
– Javisst, Mange, att bli överkörd av den där cyklisten var precis samma skräckupplevelse som jag hade då jag slafade i tunneln mellan Slussen och Mariatorget. Plötsligt, hörru så fick jag en mardröm om att en jätteanakonda höll på att ta sig in i en av mina mest privata kroppsöppningar, om du förstår va jag menar. Men så vaknade jag opp och upptäckte att det bara var tandlösa gamla Maggan intill som trodde att jag gömt undan stålar, sörru. Men jag undrar om inte den här cyklisten, han som visade sig vara den där virriga statssekreteraren, var några snäpp värre. Vi är en utsatt grupp, Mange. Vi försöker hanka oss fram under förnedrande former och här kommer en drullig regeringstjänsteman och vill slå undan min sista stödpunkt i tillvaron – mina ben! Med cykel, till råga på allt. Varför ska både Maggan och regeringen alltid behöva ta till handgripligheter när de vill mig nåt?
– Men berätta, Bengan, va hände sen?
– Klart man blir lack som fan när man blivit överkörd. Tvålfager var gärningsmannen då rakt inte. Missförstå mig rätt. Kvinnokjol är allt som jag ränner efter för egen del – förutom Maggans då, förstås. Men visst kan man ändå dra vissa slutsatser av en sån där otäckings utseende. Acneärrig och härjat ansikte. Som en uteliggare, fast i kostym och slips. Knullrufs hade han också, det ska jag lova!
– Eru säker på det? Nä, nu fåru skärpa dej, Bengan, ser du inte längre skillnad på knullrufs och cykelvurperufs? Hur ere med synen nuförtiden?
– Rufs som rufs. En normal person ber åtminstone om ursäkt när han klantat till det! Men cykeldrullen bara fortsatte pladdra på i sin mobil och sa nåt i stil med ”du är underbar, älskling”, ”jag saknar dej så, gumman, måste fan bara till jobbet kolla läget och attestera några krognotor”.
– Jaha, va sa han sen då?
– Jag minns det ordagrant! ”Brukar du se på tv?” frågade han mig. ”Hur väl tycker du att jag går igenom rutan? Det finns en del som klagar på att jag ser så trängd och nödställd ut hela tiden. Och visst, mitt kontor på kansliet är ju nästan längst bort från vattenklosetten i korridoren. Ibland blir jag så himla däst av alla arbetsfrukostar, arbetsluncher och arbetsmiddagar som jag tvingas äta. Och dricka. Ja, du behöver inte bekymra dig, hördu, det var väl länge sen du bidrog med skattekronor till mina dukade krogbord eftersom du ligger här ute i rännstenen. I en utsatt position – utomhus! Här har du en soppåse som jag glömde slänga innan jag cyklade iväg. Har du tur så hittar du lite kaviarrester där!”
Trycka lite hårdare
– Men jävlar, Bengan, nu blir jag riktigt avis på dig! Kaviar på annandag jul, framkört och serverat av en herre i slips och kostym! Okej för att han vingla till med cykeln lite granna. Det är ju nåt man kan leva med. Fan, det låter ju som en dröm alltihopa! Det saknades egentligen bara en änglakör som trallade om fred på jorden och allt det där...
– Visst, sörru! Jag glömde den pulserande smärtan i benen på momangen. Han sa att han var vara en höjdare på regeringskansliet och lovade trycka hårt för att förbättra min situation. Han skulle be receptionisten att trycka lite hårdare på kopieringsknappen när de tryckte upp vallöften nästa gång. Bara en sån sak! Han lovade att göra allt som stod i hans makt och som inte sved i hans privata plånbok, förstås.
– Sörru, sörru! Det verkar som du hittade en kompis långt upp på samhällsstegen! utbrister Mange beundrande.
– Och han var på vippen att hjälpa mig upp från kartongbiten också. ”Men jag måste dra tillbaka min utsträckta hjälpande hand, för din hand ser ju inte ut att ha hamnat under en manikyrists granskande ögon på år och dar”, sa han och fnyste lite.
– Jaha, och sen cykla’ han iväg till jobbet dårå? undrar Mange nyfiket.
– Nä, först räckte jag fram den oöppnade plastdunken med absint till honom. Som tack för kaviarn, liksom. Det var Slobodan som hade haft ett storkok igen på härbärget, förståru, och dunken fick jag som tack för att jag tipsade honom om Maggan. Jag brukar ju inte gilla hans slabbiga drycker, de är ju livsfarliga vissa av dom. För till absintkoket brukar ju Slobodan använda sig av vakuumdestillatorn, den som han lött ihop kopparrören på. Med tenn. Och tenn innehåller ju bly, för fan!
– Nä, va ere du säger, flikar Mange in. E det så farligt då?
En unge på julafton
– Farligt som tusan, blyförgiftad vill man ju inte bli, menar jag. Tappar både minnet och omdömet gör man. Som första gången som jag provade Slobodans absint och helt lullig tackade ja till Maggans närgångna anakondarmar samma kväll. Och blev bestulen på en hundring på kuppen. Det gör jag aldrig om! Dessutom får Slobodan aldrig fason på malörtsstyrkan. Men den där cyklisten Danielsson såg happy ut, som en unge på julafton, ”jag kan behöva en styrketår” sade han, skruvade av korken och tog ett par rejäla klunkar. Fan, sörru.
– Och sen då? vill Mange förstås veta.
– Sen hojtade han ”måste iväg till jobbet” och cyklade bort mot Rosenbad, svarar Bengan. Men han svängde till höger strax innan han var framme och skrek ”jag har glömt var jag jobbar, jag tror det är på Skansen, åt vilket håll ligger det, jag har glömt!”. Efter det såg jag inte röken av honom mer. Hällde ut Slobodans häxbrygd på stört, förstås. Inte bra med blyförgiftning, Mange. Man tappar minnet, omdömet och beter sig som en jävla virrpelle i största allmänhet! Inte bra alls.
– Men det är ju helt suvve att du kunde tacka cyklisten med lite dricka för julkaviarn! Solidaritet tror jag bestämt att det kallas! Och inte behövde det svida i din plånbok heller, tack vare generöse Slobodan! Kom nu, enbente kompis, så fortsätter vi att hanka oss fram! säger Mange uppmuntrande till Bengan och förstärker sitt glada tillrop med en ryggdunk. Ingen annan dunk.
Text: R. Hurskainen. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
|
