Mardrömmar och ovanlig allergi plågar förre Skandiadirektören

STOCKHOLM. Det är dags att lyfta bort taket på svenska fängelser och se vad som försiggår där inne. Om det inte erbjuds Sharetracker utan endast Shareträck där så måste jag erkänna att det inte låter så intressant för min del. Det är det enda erkännande jag ger! säger förre Skandiadirektören Lars-Eric Petersson. Och skyndar iväg för att överklaga tingsrättens fällande dom om två års fängelse. Eftersom dess tak förmodas förbli fastspikat.

Petersson kommer, i det fall övre rättsinstanser fastställer tingsrättens dom om fängelsepåföljd, att beställa en kyskhetskorsett av stål, för att han icke måtte få en förskräckelsens ända, en sådan som helt rämnar, spricker och ödeläggs.

– Jag kommer att se till att korsettens lås inte är det minsta välsmort eller inoljat, och håller därför min försvarsadvokat och dennes retorik på behörigt avstånd, säger Lars-Eric Petersson bestämt.

– Som eventuell framtida fängelsekund vill man ju inte höra komplimanger som ”ni talar bra latrin”, inflikar Lars-Eric Petersson men vill inte utveckla sitt resonemang ytterligare.

När det går upp för honom att det endast är kalsonger av bomull som är tillåtna på fängelser i underklädesväg, undrar han lite försynt om det är tillåtet att ta med en fil in på kåken.

– Jag har ju i allra högsta grad redan bidragit till att ge Skandia ett skamfilat rykte, så varför inte fortsätta fila vidare där i fängelset lite försiktigt. Fast bara nattetid så att jag inte stör andra. Och bara naglarna, förstås! Hellre en nagelfil i handen än en homofil i ändalykten, som jargongen gick oss grabbar emellan i bastun – Ola, Ulf och mig!

Anklagande ord
Han skrattar gott åt sitt eget skämt från Skandiadirektörernas sötebrödsdagar ända till dess eftertankens kranka blekhet med inslag av bittra örter hinner ifatt honom.

– Jag började känna dåliga vibbar på Skandia efter att någon hade klottrat anklagande ord ovanför pissrännan på toaletten, minns Petersson och får något vått i ögonvrån när han deklamerar: ”Natten går tunga fjät kring Skandia-stuva. Kring karln som ej förläts skuggor må ruva”.  Det hela  såg ut att vara Lars Ramqvists handstil. När jag konfronterade honom med detta, sade han sig inte minnas vilken handstil han har. Men han råkade drälla lite åt mitt håll när han fräste på sitt karakteristiska dalmål: ”Du står väl inte här och delger mig brottsmisstanke, för fan! Du får leka Christer van der Kwast med nån annan och nån annanstans än här i pissoaren!”

För många svenskar torde insikten om att Petersson är bekännande kristen, medlem i frikyrkliga Missionsförbundet, komma som en överraskning. Givetvis kommer han att utöva sina religiösa bestyr även inne på kåken, om nu den blir Peterssons öde framöver.

Foto: R. Hurskainen Hoppsan då. Så länge tvålen ramlar ner på kaklet i det egna lyxrenoverade badrummet kan förre Skandiadirektören Lars-Eric Petersson tänka sig att plocka upp den. Däremot vägrar han upplockning från andra duschgolv.

Petersson utstöter ett gällt skrik.

Dallrar till av patos
Om faran med slintande tvålar är Lars-Eric Petersson väl medveten.

– Jag kommer att hålla hårt i tvålen i så fall, eftersom det på dylika inrättningar finns en fallenhet för fallna tvålar och dito själar, säger Petersson med övertygelse och pregnans i rösten så att det välgödda halsfläsket dallrar till av patos. Eller paté kanske.

– Usch, hela det här rättsliga rabaldret känns så nattståndet, det står mig upp i halsen. Resning! utbrister Petersson men säger sig genast må illa av orden ”ståndet”, ”står” samt ”i halsen”.

Vidare plågas Petersson svårt av mardrömmar om nätterna. Den eventuella fängelsevistelsen vinkar inte direkt välkomnande. Främst är det osäkerheten kring medfångarnas hankypanky-ambitioner och de gemensamma duschutrymmena i fängelset som spökar i drömmarna.

– Härom natten drömde jag att Snövit hade anställts som fängelsevakt. Och det fanns sju intagna som inte var dvärgar direkt. De hette Stygger, Storer, Streber, Starker, Spjuver, Spruter och Styver. Jag drömde att jag hamnade i duschen med alla sju, kvider Petersson. Och tvålen slant ur näven och ingen gentleman fanns bland dem som hjälpte mig...

Kröka rygg
”Slant” som verb framkallar häftig ordallergi hos Petersson. ”Slant” som substantiv däremot sprider ett angenämt skimmer över Peterssons annars surmulna anletsdrag. Ju fler slantar som Petersson ser läggas på hög, desto större blir hans flin. Och ju intensivare hans leende blir, desto intensivare undras det i Sveriges stugor och lyor i vilka rodnadens nyanser av skam, om ens några, hudfärgen runt en girig buk har möjlighet att skifta.

Han hade sett fram emot att bli frikänd på alla punkter i den nyligen fallna tingsrättsdomen.

– Varför ska både dom falla och tvål falla? Hur är det fatt med det svenska språket egentligen, när allting uttrycks som om det drattar ner på marken och man förödmjukad måste kröka rygg och utsätta sig för genanta blottor? pustar och stånkar Petersson.

Petersson hoppas att hans försvarsadvokat ska se till att han slipper bli berövad. Friheten, alltså.

– Vänligen använd ett annat ord än ”berövad”, det väcker så oangenäma tarmgångar... nej, tankegångar till liv, vädjar Petersson, skruvar på sig i skinnfåtöljen och får ett anmärkningsvärt kraftigt anfall av sin ordallergi.

Han vill inte ses som förtappad, ertappad eller tappad bakom en frånrusande karriärvagn. Nej, han är en man som vill vara frikänd och erkänd.

– Erkänsla för min ledarförmåga, vilken härlig känsla, säger Petersson med illa dolt hallelujavibrato.

Olycksvarslande mardrömmar
Petersson knäpper händerna och ber.

– O, huldaste fru Justitia! Hör min ödmjuka bön! Du som håller mitt eminenta ego och min knagglighetsdrabbade karriär i dina vågskålar! Du ser vilket dilemma, usch ”lem”... nej vilken opittoresk sits jag hamnat i! Nej, det ser du förresten inte alls, eftersom du har ögonbindel på dig! Förbarma dig likväl och förläna mig ynnesten att bli frikänd i högre instans! Jag är hellre korsfarare än kåkfarare! Om det behövs så är jag villig att käka ännu mer gåsleverpaté så att jag övertynger den andra vågskålen vari lagboken guppar. Och om du förmår – tag även dessa olycksvarslande mardrömmar och denna ordallergi från mig!

– Lägg för fan av med den bönen, avbryter Peterssons försvarare tvärt. Jag kan ju fixa papper på båda de där åkommorna. Och då har vi i ett nafs ett medicinskt utlåtande på att fängelse är en synnerligen olämplig miljö för dig att vistas i. Men förhoppningsvis får vi till en friande, oomkullrunkelig dom i hovrätten – allt annat vore taskigt gjort av svenskt rättsväsende!

Varpå Petersson återigen hastigt insjuknar i sin ordallergi och spyr. Men när han återhämtat sig tycks han inte helt dela sin försvarsadvokats entusiasm om friande dom i högre instans. Därför greppar Petersson luren och ringer upp en affärsbekant inom kemisk-tekniska industrin.

– En tvål som ej ur näven slinter – ett skydd mot medfångars baksluga finter. Hur snabbt kan du vaska fram en sådan produkt? Utifall, utifall jag hamnar på Hall, då är min saga all, jag blir ett föl i hingstars stall...