Olyckan med katten

Jag tycker inte om att sjukanmäla mig till jobbet. Oavsett hur dålig jag känner mig, känns det alltid som om chefen tror att jag ljuger. Vid ett tillfälle hade jag verkligen giltigt skäl, men valde att ljuga, eftersom den verkliga orsaken var för pinsam att avslöjas.

Jag sade bara att jag gjort mig illa i huvudet och hoppades må så bra nästa dag, att jag skulle kunna jobba. Till dess hoppades jag hinna hitta på en bra lögn för att förklara förbandet på hjässan.

Precis som alla andra dagar, tog jag mig en dusch efter frukosten. Då hörde jag min fru ropa något från köket. "Stefan,!"gastade hon, "Avfallskvarnen startar inte. Kom och återställ den."

"Du vet var knappen sitter," ropade jag högt, för att överrösta duschens strilande. "Du kan återställa den själv."

"Nej, jag vågar inte" ropade hon till svar. "Tänk om den går igång när jag gör det och suger ner min hand i kvarnen!"... Paus... "Kom och gör det, snälla. Det tar bara en sekund."

Ingen logisk förklaring om att avfallskvarnen inte kan gå igång av sig själv skulle kunna övertyga en person som lider av ett allvarligt fall av "maskinfobi", ett tillstånd orsakat av allt för många Stephen King-filmer. Och om nu en poltergeist skulle köra igång kvarnen och mala ner frugan till köttfärs, så skulle jag få leva med det resten av livet.

Så jag klev ut ur duschen. Dyngsur och spritt språngande naken gick jag till köket, jag hoppades att hon skulle inse att det var jag som fick lida av hennes feghet.

Jag hukade mig ner under diskbänken för att komma åt knappen. Det är det sista jag kommer ihåg. Den slog till utan varning, utan någon respekt för min utsatta situation. Nej, det var inte avfallskvarnen som väcktes till liv och sög in mig i sina gnisslande metallkäftar. Det var vår nya kattunge, lekfullt hoppade hon upp och slog klorna i den roliga "leksaken" som hängde mellan benen på mig.

Hon hade legat på lur och följt efter mig in i köket. Hon slog till när jag böjde mig ner. Precis i det ögonblicket, när jag var som mest sårbar, hoppade hon upp och högg sina nålvassa klor i den roliga leksaken jag ovetandes erbjöd henne.

Nu är det så, att när en man känner smärta i, eller fruktar för sina "kronjuvelers" säkerhet, tappar han all kontroll över sina viljestyrda kroppsrörelser. Instinktivt kryper man ihop samtidigt som man ryggar tillbaka med blixtens hastighet.

Inte ens en vältränad munk skulle kunna handla rationellt med en kattunges hela kroppsvikt hängande i sina pungkulor. Vilda djur råkar ibland i situationer när de måste välja mellan att fly eller att slåss. En man i den här situationen väljer garanterat att fly. Jag kastade mig baklänges. Just då visste jag precis hur en vettskrämd katt känner sig. Det var sorgligt ironiskt. En katt söker sig så högt upp som möjligt vid flykt, men jag kom inte så långt. Diskhon och köksskåpet gjorde ett abrupt slut på mitt flyktförsök; jag slocknade som ett ljus av smällen mot huvudet.

När jag kom till sans igen stod min fru och ambulanspersonalen lutade över mig. Min fru hade ingående informerat ambulanspersonalen om vad som hade hänt. De hade stora svårigheter att hålla sig för skratt, medan de plåstrade om mina blessyrer.

På kontoret försökte arbetskamraterna dra en förklaring ur mig. Jag teg som muren och skyllde på att det var alldeles för smärtsamt för att jag skulle vilja prata om det. "Vad är det, har katten svalt tungan för dig?" De skulle bara veta...

Text: Ulla Huhta (översättning)