Vi är alla korkade som små

Att vara liten har bara en mening; att resa sig ur askan som fågel Fenix och sluta vara korkad. Vi var alla korkade när vi var små, vissa mer än andra, jag mer än alla andra. Men detta är inte ett permanent tillstånd, det går över.

Vår späda ålder, kortbyxor och råttsvansar är egentligen bara attribut som tjänar som varningssignaler för vuxna. Dessa attribut säger nämligen att "nu kommer det en som fortfarande är korkad, nu gäller det att se upp". Det finns ingen officiell gräns man kan passera, där man per automatik upphör med att vara korkad, det är ett individuellt stadium som nås vid individuella vändpunkter i vars och ens eget liv. Förhoppningsvis, alltså.

Jag var oerhört korkad när jag var liten. Jag var övertygad om att om man startade en brasa utomhus mitt i smällkalla vintern så blev det sommar. Vi bodde i en liten lägenhet mitt inne i stan, så när jag frågade mamma om jag kunde få lite ved, några tändstickor och mina varmaste skor så blev hon en aning misstänksam och vägrade blankt. Jag fick alltså genomlida en hel vinter.

Jag slängde en gång ett brinnande tomtebloss i sopnedkastet. Jag och en kompis stod i trappuppgången med ljuset släkt och eldade upp alla våra tomtebloss som var kvar sedan i julas. Det sista var inte riktigt utbränt när vi slängde ner det i sopnedkastet och gick in till mig. Efter ett par minuter var det plötsligt ett förbannat liv ute på gatan och jag öppnade ett fönster och kikade ner på brandbilarna som stod där och på den febrila aktiviteten runt soprummet. Jag gjorde ingen koppling mellan denna aktivitet och tomteblosset, utan tyckte bara att det verkade häftigt att vara brandman.

Jag lade några småstenar på järnvägsspåret vid godsterminalen. Jag och en vän tyckte det skulle vara roligt att se när stenarna krossades under de tunga godsvagnarnas hjul. Vi smög oss fram när vi såg att ett godståg höll på att backa in, la stenarna på spåret och kutade därifrån. Ett öronbedövande brak fick oss att vända oss om. Två vagnar hade vält, tre stod på sned. Vi fortsatte springa, fast fortare. Ingen skadades, ingen såg oss, vi behövde aldrig stå till svars.

Jag har för länge sedan trätt in i nästa stadium och lämnat min korkade tid bakom mig. Det skedde vid normal tid, runt 8-9 årsåldern, och anledningen till att jag drar mig till minnes dessa svunna dagar är att jag för ett tag sedan såg ett reportage i Rapport om ett gäng 20-25 åringar som filmats när de kvaddade en tunnelbanevagn. Min fru säger ofta att hon gift sig med en pojke, men saker som nyss nämnda reportage får mig att känna att jag uppnått en mognad som bara Metusalem eller någon därmed åldersjämställd individ kunnat ha. Man KAN vara en 32-årig gammal get och ändå vara en pojke, men är man dessutom en riktig jävla skitunge, ja då måste lämpliga åtgärder vidtas.

Jag skulle dock inte vilja vara den som åker hem till dessa tunelbanevandaler och sabbar deras barnböcker, televinkenskivor och nallebjörnar...

Text: Jenz Kjellberg. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.