Artificiell dumhet svårare att framställa än intelligens

Forskaren i datorteknik, Arthur Boran, var extatisk. Några minuter tidigare hade han programmerat in ett grundläggande matematiskt problem i sin Akron I-dator, som var en prototyp.

Hans anmodan var enkel: "Räkna upp alla udda tal mellan noll och tio." Datorns snabba svar, 157, var oväntat, minst sagt. Med stigande spänning begärde Boran en förklaring till datorns resonemang. Utskriften löd som följer: "Uttrycket 'udda tal' är mångtydigt. Jag valde därför att tolka det till att betyda 'ett tal som ser roligt ut'. Med användande av mitt estetiska sinne, valde jag talen 3, 6 och 147, lade ihop dem och fick fram 157."

Ett ögonblick senare kom tillägget: "Jag menade nog 158."

Följt kort därefter av: "147 är mer än 10, eller hur? Beklagar."

Alla som sysslar med traditionell forskning skulle absolut ha förpassat den hopplösa datorn till skrothögen. Men för Boran representerade svaret från Akron I ett förbluffande genombrott på ett föga känt område: artificiell stupiditet eller dumhet.

Boran är chef för NADA, Nationella Artificiella Dumhets Associationen, en löst sammansatt skara avhoppade datastudenter som för närvarande tagit ett föreningshus vid New Mexicos universitet i besittning.

"Utvecklingen på området artificiell intelligens har ägnats en hel del uppmärksamhet", förklarar Boran, "men relativt lite tonvikt har lagts på dumhet. Dumhet är på många sätt en betydligt svårare egenskap att framställa syntetiskt än intelligens. Människor har en märklig förmåga att resonera fel, dra ologiska slutsatser och vara rent okunniga, egenskaper som är unika för dem och främmande för konventionellt programmerade datorer. Mitt mål är att utveckla ett program som exakt kan simulera hela batteriet av mänskliga dumheter."

Dessa initiala fel som Akron var behäftad med och vilka bestod av den totala oförmågan att tolka eller att ens följa enkla direktiv samt en debil grad av matematisk kompetens, var en lovande start. Sedan dess har Boran och hans stab gjort otaliga andra signifikanta genombrott, bland andra:

Ett program känt som JGMBJL (en akronym för "Jag gjorde mitt bästa, jag lovar", datorns oftast hörda klagolåt.) JGMBJL har hittills inte bara misslyckats med att lösa alla problem eller plocka fram några som helst data, den har också genererat en imponerande mängd fåniga ursäkter, alltifrån "Jag visste inte att ni ville ha dem i dag" till "Hunden raderade dem".

NON SEQUITOR B04, ett särskilt kostbart program att skapa beroende på den enorma mängden information som lagrats i det. Trots ett överflöd av ackumulerad data, misslyckas B04 att ens på ett någorlunda organiserat sätt svara på alla uppmaningar. I stället kommer den med ett spekulativt svar - en ren gissning - vilken den åstadkommer genom att sålla och spotta ut data genom en slumpprocess. När den till exempel ombads ge en kort översikt över jordbävningszoner som skulle kunna visa aktivitet under de kommande fem åren, lämnade B04 flera hundra olika förslag, bland annat: Arizona? Mars? Kreml? Disneyland? Bronxs Zoo?

AGGREPOST, ett aggressivitets, meningslöshets- och bortförklaringsprogram. AGGREPOST:s unika "dumhetsfaktor" är inte baserad på dess konsekventa otillförlitlighet utan snarare på den motbjudande grad, i vilken programmet är benäget att försvara sina felaktiga slutledningar.

En typisk kommunikation med AGGREPOST var den i vilken en av Borans äldre och yrkesvana programmerare utmanar datorns bestämda påstående att staden Tijuana är militärt överlägsen Förenta staterna. I stället för att backa ur, fortsatte AGGREPOST att hävda sitt påstående med en massa påhittade "fakta" och "bevis", inklusive uppgifter om att trupper höll på att dra sig samman vid gränsen till Mexico, alla beväpnade med billigt porslin.

Denna utveckling är förvisso något helt annat än NADA:s primitiva program under de första åren, då datasvar sällan var mer sofistikerade än "Jag ger upp, hur många?" eller "Det vet jag väl". Trots denna imponerande utveckling hänger en fråga av fundamental art över hela specialvetenskapen artificiell dumhet: Vad är syftet med det hela?

För att få svar på den frågan, gick NADA till sin egen GLIB 5000, en i en serie smart-dumma modeller konstruerade för att presentera fånigheter på ett så sofistikerat sätt som möjligt. GLIB:s officiella bedömning av forskning i artificiell dumhet var som följer: "Alla tillgängliga bevis pekar på att den inte bara är av direkt nytta för de inblandade parterna som utför den, utan den är på intet sätt ett hinder för stabila program avsedda att hjälpa de fattiga och gamla, bidra till avspänning i hela världen och slutligen åstadkomma en varaktig världsfred."

Arthur Borans svar är mera jordnära. Vi har väl alla någon gång fått en telefonräkning på en miljon dollar eller en uppsättning uttergift som räcker livet ut. Vad kan detta ovillkorligen skyllas på? "Datafel", naturligtvis. Det är svårt för människor att verkligen se när datorn trasslar till det.

Vid NADA försöker vi rätta till allt detta. Genom att skapa program som exakt simulerar mänsklig dumhet, har vi gjort det enkelt för forskare att uppfatta direkt vad det är som deras dator gör fel. Just nu skulle tredje världskriget kunna utlösas på grund av någon överbelastning i en krets som kontrollerar en NORAD-robotsilo. Skulle det inte vara till någon tröst att få ett ord till förklaring från datorn, något i stil med "Oj då, jag trodde att den där ryska potatisbilen verkligen var en motmedelsrobot. Det ska inte hända igen okay?"

Det kunde vara frestande att kalla Borans resonemang för, nåväl, dumt. Men med största sannolikhet skulle han ta det som en komplimang.

Text: Kurt Runnqvist (översättning)