Anteckningar om dumhet

Så händer det ännu en gång: man tar sig för pannan lite melodramatiskt, suckar aningen mer patetiskt, åstadkommer ett plågat ansiktsutryck och hyser en fåfäng förhoppning om att en särdeles idiot skall förstå hur mycket han/hon/... för närvarande plågar en. Men folk fattar inte, de är för dumma.

Vad särskiljer då idioterna från de andra*? Följande är bara halvtuggade amatörobservationer utan några Nobelprisanspråk:

Till att börja med är dumma människor dåliga på att spela sig själva. När de uttrycker en känsla av något slag ser det ut ungefär som när en dålig skådis gör det. Detta gäller såväl intonation och ansiktsuttryck som mer kroppsliga uttrycksmedel; jag har flera gånger, under en konversation med någon korkad jävel, slagits av hur dåligt innebörden av vad de säger hänger samman med hur de gör det. Hos mer komplexa människor kan man utläsa mycket ur ansiktets vrår, kroppsdelars äventyr på egen hand och röstens nyanser.

Jag brukade instämma i den allmänna åsikten att såpaskådisar rätt och slätt är usla. Det kan de ju dock inte vara, eftersom människor tycker så mycket om att titta på dem. I själva verket är de alldeles lysande - de spelar stelt, okänsligt och förutsägbart, de beter sig med andra ord precis som idioter. Och såpor riktar ju sig till sådana.

En plats där dumhet lätt kan urskiljas är mataffären. Där kan man möta de som tar sig snabbt, effektivt och metodiskt fram och inom kort står i kassakön i sällskap med just de inköp de har planerat. Vad kan vi utläsa av sådant beteende? Dessa människor vet uppenbarligen hur matvaruaffären är organiserad, och har lagt ner tid på att planera sina inköp. De kan under hela inköpsrundan koncentrera sig på var de är och vart de är på väg. De är med andra ord intresserade av hela projektet.

Ingen människa vars tankehorisont sträcker sig längre än till nästa torsdag kan rimligtvis vara intresserad av att handla mat. Dessa effektiva, metodiska människor är alltså otvivelaktigt av den heldumma sorten. En tänkande människas naturliga reaktion på en sådan företeelse som en livsmedelsaffär är perplexitet, och bortvändande av tankarna mot något annat (högre?).

En del människor har en irriterande ovana att så fort de har sagt någonting som eventuellt kan tolkas som en ironi och alltså skulle kunna göra någon upprörd tillfoga ett nervöst halvfnissat "jag bara skämtade..." Dessa människor är dock snarare fega än dumma. Vid närmare granskning kan en del liknande irritationsmoment visa sig vara symptom på annat än dumhet**, till exempel tråkighet.

Däremot är jag ganska säker på att dumt folk inte förstår alternativt godtar resonemangen härovan. Men det gör ju å andra sidan inte så mycket, eller hur?

Julian

P.S. Jag är inte nihilist, (hoppas jag?) det är internet som gör mig elak. Och alla de dumma människorna förstås. D.S.

*) De lärda männen har sysselsatt sig en hel massa med intelligens och dess mätning, men sällan med dumhet. (Talar man om dumhet är det om så grava fall att de kan klassas som sjukdom.) Ovanstående resonemang har föga med IQ, EQ eller andra modebetonade bokstavshopklumpningar att göra.

**) Vårt allmänt utarmade språk lider givetvis allvarlig brist på synonymer till "dum". Någon som har bra förslag?

Text: Julian Togelius-Ekwall. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Tidigare publicerad på hysteriskt.viktigt.nu