En ung man

Den unge mannens födelse i slutet av april mottogs med blandade reaktioner på hemmafronten. Hankatten, en korkad och letargisk individ vid namn Josef, fattar inte vad det gurglande byltet är och vad han ska ha det till. Det verkar dock som om han bestämt sig för att det är någon sorts handduk eller möbel som kan anses vara där enkom för hans bekvämlighet. Således kan man, om man inte ser upp, återfinna honom behagligt utsträckt över den bräckliga barnkroppen. Den något mer intelligenta, svala och pimpinetta honkatten, Ida, är skeptisk och har lagt sig till med en sorts demonstrativ ignorans. Om hon sätter sig i ens närhet i väntan på att få den uppmärksamhet som rätteligen tillkommer henne, gör hon det gärna så att svansen arrogant kan fara över den unge mannens skära ansikte.

På den mänskliga sidan kan man se fadern strutta runt, stolt som en tupp, och han sliter nästan barnet från moderns barm i sin iver att få hålla och jollra. Men den intressantaste reaktionen återfinns hos den unga damen, ett och ett halvt år. I initialskedet var vi oroliga för att hon ganska snabbt skulle utveckla den syskonliga avundsjukan, och vi passade i början noga på så att denna avundsjuka inte skulle ges fysiskt utlopp. Men det har istället visat sig att hon är mycket mån om den unge mannens välbefinnande. Vid en nysning från hans täckes innandömen försvinner hon som en blixt och kommer tillbaka släpande på fyra meter toapapper. Pappell! säger hon uppfordrande och skakar det samma befallande.

Det är också viktigt att, vid utomhusvistelse, mössan sitter rätt. Hon drar oupphörligen i den, vrider den och försöker få den att sitta som den ska, om den nu råkat hamna lite på sned. Om vi påpekar hennes hårdhänthet, eller om den unge mannen själv protesterar, drabbas hon genast av ett spektakulärt vredesutbrott. Jag nämnde täcke ovan, och det är också en företeelse som hon har bestämda åsikter om. Täcken ska nämligen vara högt uppdragna under hakan. Är man dessutom utomhus, så skall detsamma täcka även ansiktet. Hennes beskyddarinstinkter har nu gått så långt att hon även är med för att övervaka blöjbytena. Med allt det våld den lilla kroppen kan uppamma drar hon en tung stol till skötbordet, klättrar upp på den och ställer sig sedan att övervaka slagfältet med en liten generals falkblick. Om jag sedan på minsta vis avviker från de gängse rutinerna, resulterar detta genast i en öronbedövande reprimand. Skulle det råka vara hennes egen blöja som är föremål för utbyte, så vakar hon som en hök över den unge mannens blöjor, som har en egen plats i blöjlådan. Gör jag en antydning om att ta fel blöjor väser hon: Kalle! (Ja, jag vet att man inte kan väsa fram ord som inte innehåller bokstaven "s", men ni fattar vad jag menar...)

Ett orosmoln kan dock urskiljas. Faderns golfklubbor har i och med den unge mannens intressefyllda entré degraderats på dotterns skala över saker som är häftigast i världen. Detta rubbar faderns framtidsvision om dottern som en ny Annika Sörenstam. Men på det hela taget måste den unge mannens ankomst för alla berörda betecknas som ytterst lyckad. Dock förebådar jag givetvis i framtiden en ökad frekvens av högljudda intressekonflikter, gränsöverskridanden och vrede över lånade saker. Det ska bli roligt.

Text: Jenz Kjellberg. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.