Barndom - Läran om dess orsak och hur den botas

Barndom är ett syndrom som alldeles nyligen börjat dra allvarlig uppmärksamhet till sig från läkarnas sida. Syndromet i sig är dock inte alls nytt. Så tidigt som på 700-talet omnämnde den persiske historikern Kidnom "korta, högljudda varelser" vilka mycket väl kan ha varit föregångarna till de vi idag kallar "barn". Behandlingen av barn har dock varit okänd fram till 1900-talet, då så kallade "barnpsykologer" och "barnpsykiater" blev vanliga. Trots denna bakgrund av medicinsk försummelse, så beräknar man att över hälften av alla svenskar som lever idag själva har upplevt barndom (Suess, 1983). De faktiska siffrorna är förmodligen mycket högre eftersom dessa uppgifter bygger på berättelser som kan vara underkastade en önskan att vara uppskattad i samhället och retrospektiv förvrängning.

Det växande erkännandet av barndom som ett distinkt fenomen avspeglas i det föreslagna inbegripandet av syndromet i den kommande "Diagnostisk och Statistisk lärobok om Mentala störningar", fjärde utgåvan, (eller DSM-IV) från Svenska Psykiatriförbundet (1990). Läkarkåren är fortfarande oense om vilka som är de signifikanta, kliniska särdragen hos barndom men den föreslagna DSM-IV kommer alldeles säkert att inkludera följande kärngrupp:

• Medfödda symptom
• Dvärgväxt
• Känslomässig labilitet och omognad
• Kunskapsbrister
• Grönsaksanorexi

Kliniska särdrag hos barndom

Även om denna uppsats brännpunkt är effektiviteten hos konventionella behandlingar av barndom, så förtjänar de fem kliniska särdragen ovan en vidare diskussion för de som inte känner till denna patientgrupp.

Medfödda symptom
I en av de få existerande litteratursamlingarna om barndom har Knoll-Thott (1982) noterat att barndom nästan alltid uppstår vid födelsetillfället, även om den kan förbli oupptäckt i flera år eller till och med för alltid. Denna observation har fått vissa forskare att spekulera i att det kan finnas ett biologiskt bidrag till barndom. Som en psykolog har sagt: "Vi kommer kanske snart att kunna skilja organisk barndom från funktionell barndom" (Pöh, 1979).

Dvärgväxt
Detta är med största säkerhet det vanligaste särdraget hos barn. Det är välkänt att barn är fysiskt korta i förhållande till befolkningen i övrigt. Erkänd läkarkunskap antyder att behandlingen av det så kallade "lilla barnet" (eller "spädisen") är speciellt svår. Dessa barn är kända för att uppvisa infantilt beteende och en slående brist på insikt (Tom & Jerry, 1967).

Känslomässig labilitet och omognad
Denna aspekt av barndom är ofta den enda grunden till läkarnas diagnos. Som ett resultat av detta feldiagnosticeras många i övrigt normala vuxna och måste utstå det onödiga sociala stigmat i att kallas "barn" av både läkare och vänner.

Kunskapsbrister
Trots att många barn har en fullt normal IQ eller till och med högre än snittet, så uppvisar nästan alla kunskapsbrister. Alla som har känt ett riktigt barn har upplevt frustrationen i att försöka diskutera ämnen som kräver lite allmänbildning med dem. Barn verkar inte ha någon större kunskap om den värld de lever i. Politik, konst och vetenskap - detta är ämnen som de kan mycket lite om. Kanske beror det just på denna okunskap, men den tragiska verkligheten är att de flesta barn har väldigt få vänner som inte själva är barn.

Grönsaksanorexi
Detta sista särdrag är kanske det mest oväntade. Folktron stöds av empiriska observationer - barn äter sällan sina grönsaker (se Alfred, 1957).

Orsaker till barndom

Nu när vi vet vad det är, vad kan vi då säga om dess orsaker? De senaste åren har det kommit fram en mängd teorier och spekulationer ur alla möjliga perspektiv. Några av de mest framträdande listas nedan.

Sociologisk modell
Emil Lönnberg var kanske den förste som spekulerade om sociologiska orsaker till barndom. Han pekar på två huvudobservationer rörande barn:

1. den stora majoriteten barn är arbetslösa och
2. barn representerar ett av de mest obildade segmenten i vårt samhälle.

Barn är helt klart en utanförstående grupp. På grund av deras intellektuella handikapp förvägras de till och med rösträtt. Enligt sociologerna borde behandlingen inriktas på att införliva barnen i det traditionella samhället. Olyckligtvis har vissa drabbade blivit helt arbetsoförmögna av sin barndom. Dock finns det ett lovande rehabiliteringsprogram (Stahrlätt, 1978) med vilket man har tränat gravt skadade barndomsoffer i att sälja läsk.

Biologisk modell
Observationen att barndom vanligtvis visar sig redan vid födseln har fått vissa forskare att spekulera i en biologisk koppling. En tidig undersökning av Flintha (1939) indikerade att barndom är ärftligt. Deras studie av över 8000 svenska familjer avslöjade att över hälften innefattade mer än ett barn. Vidare undersökningar visade att även de flesta normala familjemedlemmar upplevt barndom vid något tillfälle. Mångkulturella studier (till exempel Mowgli & Baloo, 1950) antyder att familjebarndom är ännu vanligare i Fjärran Östern. I till exempel indiska och kinesiska familjer kan så många som tre av fyra familjemedlemmar lida av barndom.

Imponerande bevis på att det finns en genetisk komponent i barndom kommer från en storskalig tvillingstudie av Bill och Bull (1972). De studerade över 106 tvillingpar för att se om de var samstämmiga vad det gällde barndom. Bland identiska eller enäggstvillingar var samstämmigheten ovanligt hög (0,92); när en tvilling fick diagnosen barndom var nästan alltid den andra tvillingen också barn.

Psykologiska modeller
Det finns ett anmärkningsvärt antal psykologibaserade teorier rörande utvecklingen av barndom; alltför många för att lista dem här. Bland de mera välkända modellerna finns Långstrumps "inlärd barnslighet". Enligt denna modell är det så att individer som behandlas som barn till slut ger upp och BLIR barn. Som kontrapunkt till sådana teorier hävdar vissa experter att barndom inte existerar. Biggles (1980) har kallat "barn" en "lämplig benämning". Eftersom vi söker konformitet, så omyndigförklarar vi dem vi finner motspänstiga eller för korta att ha att göra med genom att kalla dem "barn".

Behandling av barndom

Försöken att behandla barndom är lika gamla som själva syndromet. Det är dock bara i vår moderna tid som humana och systematiska behandlingsmetoder tillämpats. Den ökade uppmärksamheten för problemet kan delvis bero på mängden individer som lider av barndom. Uppgifter från regeringen gör gällande att det finns fler barn idag än någonsin i vår historia vilket åskådliggörs av den välkända dikten: "Nu föds ett barn och nu och nu".

Det överväldigande antalet barn har gjort det omöjligt att undvika regeringens ingripande. På 1800-talet inrättades vad som förblivit det mest omfattande systemet för barndomsrehabilitering - så kallade "allmänna skolor". I detta avancerade system placeras individer i behandlingsgrupper baserat på hur allvarligt deras tillstånd är. De svårast drabbade kan till exempel placeras i en "lekskole"-grupp. Patienterna är på denna nivå korta, stökiga, känslomässigt omogna och intellektuellt otillräckliga. Med denna typ av individ koncentreras terapin huvudsakligen på patientkontroll och på att hjälpa barnet att klara av grundläggande färdigheter (till exempel fingerfärgsmålning).

Olyckligtvis har "skol"-systemet varit väldigt ineffektivt. Systemet innebär inte bara en enorm skattebörda, men det har också misslyckats med att ens sakta ner den ökande barndomsfrekvensen.

Eftersom de står inför detta misslyckande och den växande barndomsepidemin så ägnar psykologer och psykiatriker allt mer tid åt dess behandling. Med hjälp av en teoretisk stomme bestående av Freuds milstolpsteorier om barndom, så tyckte äldre tiders läkare att de lyckats bra i sina kliniska interventioner.

På 1950-talet hade dock deras optimism falnat. Många drabbade förblev barn även efter åratal av kostsam analys. Följande fall (från Langstromp, 1957) utgör ett beskrivande exempel.

Ola J., åtta år, togs till behandlingen av sina föräldrar. Olas lidande var plågsamt uppenbart. Han var kort och smal, trots att han åt glupskt. Ola uppvisade en mängd oroande symptom. Han röst var märkbart ljus för att tillhöra en man. Han hade grönsaksanorexi och, enligt hans föräldrar, vägrade ofta bada. Hans intellekt fungerade också sämre än hos normala människor - han hade väldigt låg allmänbildning och kunde knappt skriva en strukturerad mening. Hans sociala förmåga var också bristfällig. Han talade ofta när det inte var lämpligt och uppvisade ett "gnälligt beteende". Han hade inga sexuella erfarenheter. Ola ansåg till och med att kvinnor var "läbbiga". Hans föräldrar berättade att han varit likadan sedan födseln, men gradvis förbättrats efter att han placerats i en skola vid fem års ålder. Diagnosen var "primär barndom". Efter åratal av intensiv behandling blev Ola gradvis bättre. Vi 11 års ålder har både hans längd och vikt ökat, hans sociala förmåga blivit bättre och han har nu blivit så bra att han kan skriva små uppsatser.

Efter flera år av denna sortens frustration har nya häpnadsväckande belägg kommit fram vilka hävdar att prognosen vid barndom kanske inte behöver vara så dyster. En kritisk rapport av Strumpa (1972) konstaterade att studier av barndomssyndromet tenderar att sakna noggrann uppföljning. Efter denna observation startade Kaspör och Jespor och Jonamhan (1974) en storskalig långtgående studie. Dessa forskare studerade två grupper. Den första gruppen bestod av 34 barn som var involverade i en konventionell långsiktig behandling. Den andra var en grupp på 42 barn som inte fick någon behandling alls. Allihopa hade fått diagnosen "barn" minst fyra år tidigare, med en snittlängd på barndomen på 6,4 år.

Efter ett år bekräftade resultaten det läkarna misstänkte - barndom är en motspänstig rubbning. I stort sett alla symptomen fanns kvar och den behandlade gruppen var bara lite bättre än kontrollgruppen.

Men resultaten av en noggrann 10-årig uppföljning var häpnadsväckande. Forskarna (Kaspör och Jespor och Jonamhan, 1984) bedömde originalgruppen efter olika system. Allmänbildning och känslomässig mognad bedömdes efter ett standardiserat system. Längden mättes med "metersystemet" (se Linjal, 1923) och grönsaksaptit med GrönsaksAptitsTestet (GAT), utformat av Alfred (1968). Kaspör et al. fann att alla patienterna blivit bättre. I de flesta fallen verkade det till och med som om de var symptomfria. Kaspör et al. rapporterar en förbättringsgrad på 95 procent, en slutsats som med all säkerhet kommer att revolutionera den kliniska synen på barndom.

Dessa nya resultat visar att prognosen för de som drabbats av barndom kanske inte är så dålig som vi varit rädda för. Vi får dock inte nöja oss med det. Trots dess till synes höga förbättringsgrad så förblir barndom en av de allvarligaste och snabbast växande störningarna som mentalvården står inför idag och förutom den psykiska smärta den förorsakar, har barndom nyligen knutits till ett antal fysiska rubbningar. För 20 år sedan bevisade Knåtte, Fnätte och Tjötte (1965) att risken var sex gånger större att barn skulle få vattkoppor, mässling och påssjuka än att kontrollgruppen skulle få det. Senare kopplade Barby och Kenn (1971) ihop barndom med en ökad olycksrisk - jämfört med normala vuxna var barndomsdrabbade mera benägna att skrapa knäna, tappa tänderna och ramla av sina cyklar. Säkert är att det behövs mycket mera forskarinsatser innan vi kan ge något riktigt hopp till de miljoner som förstörts av denna lömska rubbning.

Referenser

• Svenska Psykiatriförbundet (1990). Diagnostisk och statistisk lärobok om mentala störningar, fjärde utgåvan: En preliminär rapport. Stockholm.
• Barby, B. & Kenn, K. (1971). Beteendets plasticitet.
• Barby, B. & Kenn, K., Psykoterapi - det är vi! Borås: Rolles Tryckeri.
• Biell, C. & Buell, S. (1972). Min pappa är större än din pappa. S. 123-126.
• Flintha (1939). Kognitiv medling i arbetstvister. Industriell Psykologi, 2, 23-35.
• Strumpa, L. (1972). En plats för kontroll och skostorlek. Tidskrift om fotbeklädnadens psykologi, 78, 345-356.
• Langstromp, P. (1957). Att smälta järn - en kognitiv teori. Tidskrift om abnormal metallurgi, 45, 235-239.
• Knåtte, Fnätte & Tjötte (1965). Västerländsk civilisation: En litteraturrecension. Det Bästa, 60, 23-25.
• Kaspör, R., Jespor, T. & Jonamhan, Q. (1974). Statlig barndom - vad är det? TV-guide, maj 12-19, 1-3.
• Kaspör, R., Jespor, T. & Jonamhan, Q. (1984) Minskad barndom hos Arne Weise, Nytt hopp för barn och djur.
• Alfred , K. (1957). Användandet av spenat under extrema omständigheter. Tidskrift om grönsaksvetenskap, 58, 530-538.
• Alfred, K. (1968). Spenat: Ett fenomenologiskt perspektiv. Existentiell botanik, 35, 908-813.
• Pöh, N. (1979). Att bli min granne. Stockholm: Mjukispress.
• Linjal, Y. (1923). Bedöma mätprotokoll genom multimetoden multipelt regressionsindex för psykometrisk analys av faktorinteragerande. Långtråkighetens annaler, 67, 1190-1260.
• Stahrlätt, D. (1983). Att klara av puberteten. Veckorevyn, 45-46.
• Suess, D.R. (1983). En psykometrisk analys av gröna ägg med och utan skinka. Tidskrift om klinisk matlagning, 245, 567-578.
• Knoll-Thott, S. (1982). Barndom: en tragisk störning. Tidskrift om brådmogenhet, 3, 129-134.
• Tom, K. & Jerry, M. (1967). Mänskligt beteende som modell för att förstå råttan. Straffets belöningar. Paris: Bänkpress.

Lästips

• Kristus, J. (1980). Storslagenhet hos barn. Tidskrift om tillämpad teologi, 1, 1-1000.
• Ståhl, F. (1965). Få dina önskningar uppfyllda genom aggressiva fantasier. En generals arkiv, 5, 23-45.
• Copernicus (1969). Farmakoterapi mot barndom. Krönika om astrologisk vetenskap, 67, 456-459.
• Fluor, T. (1979). Beteendeterapi förhindrar tandlossning. Tidskrift om beteendetandhygien, 5, 79-89.
• Troll, T. (1980). Ett misslyckat försök att kopiera Fluors resultat. Tidskrift om dentalpsykiatri, 34, 678-680.
• Fluor, T. (1980). Din studie var dåligt utförd: Ett svar till Troll. Årlig recension av Vattenpsykiatri, 10, 123-156.
• Troll, T. (1981). Din mamma bär lumparkängor: Svar till Fluor. Arkiven för smädande forskning, 56, 5-9.
• Fluor, T. (1982). Generande stunder i Trolls sexliv: Ännu ett svar.

Text: Anna Jönsson (översättning)