Byta julklappar

God jul! (Verkligheten överträffar dikten)

Den enda julklapp Roy Collette inte såg fram emot att få julen 1988, var dessa förbannade byxor. Ändå visste han att han hade problem så snart som lastbilen med en betongfylld tank från en annan lastbil, använd för att leverera färdigblandad betong, dök upp. Så säkert som att fiskar simmar i vattnet hade dessa byxor funnits i den. Och han skulle bli tvungen att fiska upp dem, eller förklara sin svåger vinnare i en tävlan som hade pågått i över 20 år. Som den reko kille han är, skickade svåger Larry Kunkel fundersamt efter en kran för att lyfta den betongfyllda tanken av flaket.

Vad är det här för dumheter? frågar du. Vad var meningen med dessa byxor, och varför gjorde två vuxna karlar sådana ansträngningar år efter år för att få dem tillbaka, bara för att sedan skicka iväg dem igen?

Det hela började år 1964, när Larry Kunkels mamma gav honom ett par mollskinnsbyxor. Efter att ha haft dem på sig några gånger, fann han att de blev stela under de vintrar som rådde i Minnesota, och därför gärna avstod från att ta på sig dem. Följande jul slog han in plagget i snyggt papper och gav det i julklapp till sin svåger.

Svåger Ray Collette upptäckte snart att inte heller han ville ha byxorna. Han bidade sin tid tills nästkommande jul, slog in dem och gav dem tillbaka till Kunkel. Denna årliga byteshandel fortsatte i all vänskaplighet tills Collette ett år tvinnade ihop byxorna hårt och stoppade in dem i ett 90 cm långt och 2,5 cm brett rör.

Och så började matchen. Medan byxorna föstes fram och tillbaka år efter år, bemödade svågrarna sig om att försvåra uppackningen av dem, kanske i hoppet om att få ett slut på denna tradition. Till vedergällning för röret, pressade Kunkel ihop byxorna till en 60 cm stort fyrkantigt stycke, lindade om metalltråd och gav "balen" till Colette. För att inte bli överglänst, lade Collette byxorna i en spjällåda som mätte 60 kvadratcentimeter och var fylld med stenar, spikade igen och försåg den med stålband samt gav de "trofasta" byxorna åter till Kunkel.

Svågrarna kom överens om att avsluta ’komedin’ i den händelse byxorna blev skadade. Men de var lika noggranna som de var klyftiga. Allt eftersom leken utvecklades, följde reglerna samma mönster. Bara "lagliga och anständiga" inslagningsmetoder var tillåtna. Kostnaderna för emballering hölls vid ett minimum med användande av enbart skrotdelar.

Kunkel inneslöt därefter byxorna i ett isolerat fönster som hade en garantitid på 20 år och skickade iväg dem till Collette. Collette krossade glaset, återfick byxorna, stoppade in dem i en 12,5 cm kaffeburk, som han lödde igen. Burken lades i en 20-liters behållare fylld med betong och armeringsjärn och gavs till Kunkel påföljande jul.

Kunkel anbringade byxorna i ett hemgjort askfat av stål som vägde 100 kg, med 20 centimeters diameter, och graverade in Collettes namn på ena sidan. Collette fick svårigheter med att ta fram de värderade byxorna, men lyckades till sist, utan att bränna upp dem, med en skärbrännare.

Collette hittade ett kassaskåp som vägde 300 kg och som han fraktade till AB Viracon i Owatonna, där exportavdelningen prydde det med röda och gröna ränder, lade in byxorna i det och svetsade igen. Kassaskåpet blev sedan skickat till Kunkel, som var chef för Viracons filial i Bensenville.

Byxorna dök därefter upp i en grågrön 90 cm kub som en gång varit en Gremlin -74. Ett meddelande fäst vid den 900 kg tunga och hopknycklade bilen, upplyste Collette om att byxorna låg i handskfacket.

År 1982 ställdes Kunkel inför problemet att återta byxorna ur ett däck som var 2,5 m högt och 60 cm brett och fyllt med 3 ton betong.

År 1983 kom byxorna tillbaka till Collette i en fem meter lång röd raket fylld med betong och vägande sex ton. Raketen, som var en och halv meter i diameter och med utanpå liggande rör 15 cm i diameter samt en avskjutningsramp fäst vid dess undre del, ståtade med en bild av byxorna fladdrande på dess topp. Inuti raketen fanns 15 betongfyllda bleckdosor, av vilka den ena innehöll byxorna.

Collettes revansch för raketen överlämnades till Kunkel i nådens år 1985 i form av en Rubriks kub som vägde 4 ton. Kuben var gjord av betong som hade bränts i en brännugn och täckts med 5 kubikmeter gammalt virke.

Kunkel "klarade kuben" och packade om byxorna inför julen 1986 i en herrgårdsvagn fylld med 170 hopsvetsade generatorer. Med tanke på att byxorna måste tas fram oskadade, blev han tvingad att försiktigt ta isär varje komponent.

Vad som hände med byxorna år 1987, är ett mysterium, och deras emballering året 1988 (betongfylld tank) nämndes i början av den här sanna historien. Tråkigt nog medförde 1989 års sätt att emballera slutet för det så misshandlade plagget.

Collette inspirerades till att packa in pantalongerna i 5 ton glasskärvor som han sedan skulle deponera i Kunkels trädgård framför huset. "Det hade blivit en höjdare - verkligen stökigt", medgav Kunkel något bedrövat. Byxorna skickades till en vän i Tennesse som skötte en firma som tillverkade råglas. Medan smält glas hälldes över den isolerade behållaren med byxorna, sprack ett överdimensionerat stycke sönder och förvandlade dem till en askhög.

Askan deponerades i en mässingsurna och levererades till Kunkel tillsammans med denna inskrift: "Beklagar, gubbe, här ligger byxorna. Ett försök att gjuta in byxorna i glas blev till sist deras död."

Urnan pryder nu hyllan över den öppna spisen i Kunkels hem.

Text: Kurt Runnqvist (översättning) Korrekturläsning: Textservice Översättning AB.