Stavgångens historia och utövning - avsnitt 1

HISTORIA

Jag skulle med denna lilla avhandling vilja berätta om stavgångens historia och utövning. I massmedia framstår stavgång som ett nytt påfund för äldre personers folkhälsa. I själva verket så började denna hurtfriska utövning redan med Gustav Vasa.

Som ni alla vet gjorde denne kung en skidresa mellan Sälen och Mora för att undkomma några ligister. Allt detta som står att läsa i historieböckerna är ren och skär lögn! Egentligen ville Gustav bara ta sig en nypa frisk luft i det fina vårvädret. Enligt hans egen dagbok var våren så pass sent framskriden att någon snö ej fanns att skåda så långt ögat förmådde se (det ska nämnas att han var närsynt och det med största sannolikhet fanns en och annan snödriva i någon glänta).

Nåväl, Gustav Vasa hade fått hugskott i ryggen, och rollatorn var ju ej uppfunnen, så han tog en stav och började småvisslandes för sig själv, spankulera ut i naturen med staven som stöd. Efter sin promenad framkom han så till Mora där han satte sig för att pusta ut lite. Promenaden var ju lång, så han tog faktiskt in på Stadshotellet och vilade sin onda rygg ett par nätter.

Sen for han med häst och vagn till Stockholm och blev kung. Moraborna tog väl hand om "staven" och byggde till och med ett museum runt omkring den (som ett litet minne kan man säga). Jag har varit där själv så jag vet. I alla fall, snö är väldigt jobbigt att pölsa runt i så skidor användes flitigt redan då. Staven som fanns att beskåda i Mora visade sig vara perfekt att använda tillsammans med skidorna när man skulle staka sig fram i skidspåren. Sommartid lades skidorna på hyllan eftersom det är fullkomligt meningslöst att trampa runt med ett par skidor över stock och sten, (gräsunderlag kan i vissa fall brukas om man vallar rätt).

Stavarna var dock fortfarande lika betungande som stödjande även på sommaren, och således vandrade allt från små vallpojkar med pinnar till äldre män med käpp runtom häri landet och "stödde" sig med hjälp av denna praktiska uppfinning. (Enligt gamla testamentet stödde sig även Johannes döparen med hjälp av en stav och innan dess hade Moses knackat hål i en vägg med sin stav och det kom ut vatten, men i verkligheten låg det en rostig vattenledning bakom bergväggen som räddade israeliterna från törst).

Newton kom som bekant på, gravitationen. Han förkastade idén med att använda en stav då nyttan av stödet man fick när staven var i mark, upphävdes av lyftandet av densamme. Redan Aristoteles uppmärksammade detta problem och delgav sin oro över förslitningsskador och tennisarmbågar. En flitig anhängare av Gustavs stavgång (Mora Nisse den äldre), framkom då med idén av att ha två stavar, en i varje hand. Därmed avlastade man den ena armen när man samtidigt belastade den andra. Därmed reducerades "stavskav" i axlar och leder med 50 procent.

Under 1900-talets första hälft utvecklades idrottsrörelsen och däri kom stavarna till sin rätt igen. Hemmafruar använde dem till en början med att piska mattor, olydiga barn, tröskning av hö etc. Så småningom började stavarna i smyg användas vid vandring i skog och mark. Borgerligheten förkastade stavgång som lättjefullt statarnöje medan rödgardisterna förknippade det med monarkistisk fåfänga, så kallad (Vasa)-snobberi.

60, 70 och 80-talet har nu passerat revy och i början av 1992 började stavgång så smått bli accepterat tack vare Gunde Svan. I skymundan av Svenska skidförbundet, startade en sidogren av idrottsförbundet, Svenska stavgångares riksförbund, och snart hade var sjätte svensk ett par stavar gömda i garderoben för att rasta sig med. Den senaste mediala uppmärksamheten kring stavgång, yttrades i Livslust vintern 2002. Nu har alla möjliga varianter och utföranden tillkommit på den svenska marknaden. Det finns allt från de klassiska trästavarna (120 cm, plasthandtag med styrenplastrem) från cirka 150 kr, till stavar i kevlarmaterial med gummigrepp och ställbar läderrem i prisklassen 360-700 kr.

Innan jag går in på handledningen på användandet av stavgång, vill jag referera till några fler historiska aspekter. Sigmund Freud ansåg att stavgång var ett symptom på tvångsneuros som främst drabbade onanister. Denna teori förkastades så småningom av Dr. Åke Pålsson som framhärdade att stavgång endast var att betrakta som en mindre stollighet. Gustav Vasa var ju lite stollig och hade ett otillräkneligt sinnelag, men stavgången var knappast orsaken till Gustavs personlighet, tvärtom.

Den isländske nationalskalden Froj Avigmundson beskrev stavgången som början till sitt författarskap och familjestartande. I boken "Stafvens stånd", beskriver han hur han träffade sin fru Virka Biirumsdottir så här (översättningen är ungefärlig):

När mitt sinne var dunkelt och vädret var kvavt, jag gingo så ut, och skaffa en stafv. Jag vandra med kraft och med mod. På Vattnajökull min blifvande hustru där stod. Vi kastade i en geisher oss ned, avlade barn på stavgångens led. Barnen blev många men fler ska det bli. Med stavfen hållar jag ordning , rättning och pli... och så vidare.

För den inbitne stavgångaren kan jag rekommendera följande litteratur: "Ta ett steg" av Tomas Wassberg, "Stafvens stånd" av Froj Avigmundson, "Svenska stavgångare genom seklenar" av Herman Lindqvist, "Sengångarens utopia" av Gunnar Sträng och slutligen "Staven jag fick i brasan" av Jonas Gardell.

Nästa vecka tittar vi på Stavgångsteknik.

Text: Sture Svensson. Korrekturläsning: Textservice Översättning AB. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Utan tillstånd är eftertryck eller annan kopiering förbjuden.