En vanlig dag för en systemadministratör

Systemadministratörens liv kan beskrivas ungefär så här:

08.00: Du väcks av personsökaren. Meddelandet är som vanligt från kontoret, som än en gång lyckats ställa till det. Du rullar muttrande ur sängen.

08.15: Du är tillräckligt vaken för att ringa kontoret. Personsökaren har redan larmat tre gånger till. Du lyckas efter en stund komma fram till en hysterisk receptionist. Receptionisten säger att ingen på hela kontoret kan skriva ut och att det är en viktig offert som måste faxas före klockan 09.00, annars kommer företaget att gå miste om en ny mångmiljonkund. Du försöker förgäves få henne att beskriva problemet.

08.30: Du rusar, iklädd gårdagens smutstvätt (de enda kläder som kan hittas utan att kalla in polisens eftersökningspatrull), mot dörren. Under tiden som du vinkar, skriker och visslar efter taxi sveper du en Coca Cola.

08.45: Äntligen framme på kontoret.

08.46: Du konstaterar att skrivaren är avslagen och slår på den. Skrivaren formligen kräks ut 10 000 sidor, samtliga dubbletter, eftersom dina så kallade medarbetare envisats med att "försöka iallafall".

08.47: Chefen kallar in dig på kontoret och informerar dig, i hårda ordalag, om att du "inte alls fixat skrivaren, som du sade förra gången...". Följande timme tillbringas med att få chefen, vars tekniska begåvning mosvarar en ekorres, att förstå att du inte kan hindra någon från att stänga av skrivaren. Du nämner dock inte att det var chefens sekreterare som stängt av den.

C:a 09.45: Du lyckas äntligen få chefen att släppa ut dig och går med raska steg mot ditt kontor, hela tiden förföljd av så kallade medarbetare som kräver att du ska hjälpa dem "fixa" något som du inte har tid med och som ändå inte är viktigt.

10.00: Du kommer in på ditt kontor, stänger och låser dörren för att att hålla de så kallade medarbetarna ute. Du börjar läsa dina 40-någonting e-postmeddelande som väntar varje morgon, och som innehåller fem nya problem som ska lösas, minst 34 frågor om "varför problemet i det föregående e-postmeddelandet inte lösts än", och ett långt brev från chefen som ger avslag på din begäran att få en assistent och samtidigt, än en gång, ber dig redovisa hur du spenderar din arbetstid.

10.30: Du ställer telefonen på "stör-mig-inte", eftersom du aldrig kommer kunna läsa igenom all e-post så länge dina så kallade medarbetare ringer och ställer samma frågor som i e-posten. Därefter fortsätter du läsa-och-radera i din inkorg.

11.00: All e-post besvarade, inklusive listan med cirka 367 bevis-på-att-du-behövs, som bifogats svaret till chefen. Tyvärr har sekreteraren kommit på hur man kringår "stör-mig-inte" funktionen och kopplar nu fram alla samtal från dina, vid det här laget ilskna, så kallade medarbetare.

11.30: Du har lyckats lugna ned alla klagande så kallade medarbetare och avslutat alla samtal.

11.30-16.30: Du sliter som ett djur med de allra viktigaste projekten i högen med "högst prioriterade". Vanligtvis innebär detta massor med konfigurationer av mjukvara och krypande på golv. Det sistnämnda är förklaringen till att dina kläder alltid är smutsiga och att du har bulor i huvudet. (Som härstammar från skrivbordets undersida...)

C:a 15.00: Lunch på skrivbordet.

16.30: Du får äntligen en tugga av lunchen, bara för att konstatera att Burger-kings hamburgare och pommes-frites inte smakar bra vid rumstemperatur. Du är nu inne på din femtonde coca-cola...

16.35: Lunchen avslutad. Du har inte ätit klart, men chefen ringer (Någon har lyckats lärt honom hur man kringår "stör-mig-inte" funktionen...) och kräver att du släpper allt för att fixa ett problem som du löser en gång varje vecka och som du vet orsakats av användaren, en användare som du talar om detta för varje gång, men som aldrig lyssnar...

18.30: Problemet löst. Du försöker smyga ut för att åka hem (Inte för att du har något direkt socialt liv, men du har bara sovit 8 timmar de senaste en och en halv månaderna.) I hissen på väg ner träffar du en så kallade medarbetare som tar dig i örat och släpar dig tillbaka till kontoret för att fixa något som de inte klarar av.

18.30-20.00: Du försöker smita hem, men det dyker ständigt upp något som håller dig kvar.

20.00: Du är precis på väg att gå när någon informerar dig om att företagets orderhanteringssystem måste uppdateras. Något som kräver att du måste vänta tills alla går ur systemet, vilket kommer vara möjligt runt klockan 22.00.

20.00-22.00: Du försöker få lite sömn på kontoret, men eftersom telefonen ringer hela tiden ger du upp och börjar arbeta med något av de viktigaste projekten i högen med "högst prioriterade".

22.00: Du försöker uppdatera orderhanteringssystemet, men någon är fortfarande inloggad. Den närmaste kvarten tillbringar du med att springa runt och be dina så kallade medarbetare att logga ut. Alla svarar "Ja, bara en minut till..."

22.20: Du har tröttnat på att vänta, går bort till servern, går in på "inloggade användare", loggar ut alla och kopplar bort login-funktionen.

22.30-02.30: Du genomför uppdateringen, vilket bara du klarar av eftersom dina så kallade medarbetare inte låter dig lära dem. (De vet när detta måste göras och hur lång tid det tar...)

Midnatt: Du har nu ren Coca-cola i blodomloppet.

02.30: Uppdateringen är inte riktigt klar, men eftersom du håller på att somna så kopplar du på login-funktionen, så att du inte blir väckt av det problemet. Därefter ringer du efter en taxi från din kontorstelefon. (Taxi-bolaget har gett dig en egen anknytning i deras växel, eftersom du anlitar dem så ofta). Taxin är på väg och du lämnar kontoret.

02.45-03.15: Du fryser halvt ihjäl medan du väntar på taxin.

03.15-03.30: Taxifärd hemåt. Chauffören har beslutat ta en liten omväg, bara för att djävlas...

03.31: Du somnar, halvt medvetslös, med skorna på kudden, ansiktet ned och fortfarande påklädd. För trött för att klä av dig eller ens vända dig rätt...

08.00: Personsökaren larmar.

Så här fortsätter ditt liv, ända tills chefen inte längre accepterar dina cirka 367 bevis-på-att-du-behövs och avskedar dig, om du inte redan dött av koffein-förgiftning. Och du, förvänta dig inte att du slipper undan under helger och helgdagar: Du förväntas arbeta då också.

Har du nu fått en uppfattning om varför jag inte tycker om att vara systemadministratör? Jag har faktiskt levt så här en gång. Det är ett under att jag överlevt.

Text: Abraham Bergman (översättning)