Brev till avbön

När jag kom in på kontoret i morse, lade jag märke till en slags allmän känsla av ovänlighet, och eftersom flera av er har kallat mig en "jävla typ" rakt i ansiktet på mig, fattade jag att jag måste ha gjort något fel vid den där nyårsfesten för alla kontorsanställda.

Kontorsföreståndaren ringde till mig från sjukhuset i dag, och eftersom det här är min sista arbetsdag, skulle jag vilja ta till detta sätt att göra avbön till er alla. Jag skulle föredra att tala personligen med er, men ni verkar ju alla bli döva och stumma närhelst jag försöker prata med er.

Först och främst, till vår kära och älskade boss vill jag säga, att jag är ledsen över alla de saker jag kallade dig i fredags eftermiddag. Jag är mycket medveten om att din far inte är en babian, och din mor inte en kinesisk hora. Din fru är en förtjusande kvinna, och att du skulle ha köpt henne för 5 kronor i Riga var egentligen bara ett fantasifoster. Dina barn är otvivelaktigt dina också.

Till Maria vill jag uttrycka mina djupaste beklaganden. Till mitt försvar måste jag påminna dig om att du såg ut att njuta av vårt lilla snedsprång i trappan lika mycket som jag, tills trappräcket brast och vi föll två och en halv meter ned till trappavsatsen på andra våningen. Trots den bristning du ådrog dig när jag landade på dig, är jag säker på att du kommer att medge att när vi landade, så var det en av de största och mest spännande upplevelserna du någonsin varit med om.

Stig, din gamle syndare, du måste förlåta mig för det där lilla sprattet jag spelade dig. Hade jag vetat att du var sjåpig, hade jag aldrig gjort det. Det skulle ha varit mycket värre om den där feta damen inte hade stått precis under fönstret du hoppade ut genom. Hon dämpade ditt fall en hel del. Folk har slagit ihjäl sig när de har fallit tre våningar.

Bengt, jag beklagar att jag talade om för brandmannen att det var du som slog på brandlarmet. Men jag kunde ju förstås aldrig drömma om att de skulle göra en så stor affär av det. Håll med om att det är ett jädra tryck i dessa brandslangar?! Och att vattnet är kallt!

Bertil, jag vet hur illa du måste tycka om mig. När jag plötsligt öppnade dörren till städskrubben, måste ju du och Else-Britt ha blivit riktigt obehagligt överraskade, och tanken på hur hårt du stötte hakan i vasken, när du böjde dig fram för att dra upp byxorna, gör mig sjuk. Vi måste träffas och äta middag någon kväll, när tandläkaren har gjort färdigt dina löständer.

Ulla, den enda ursäkt jag kan komma med för att jag stal dina kläder och gömde dem när jag fann att du hade slocknat på damtoaletten, är att jag var full. Jag vill också att du ska veta att jag blev mycket besvärad när jag inte kunde minnas var jag gömt dem och du var tvungen att gå hem i det där gamla sofföverdraget. Att hissa upp dina löständer i flaggstången, var att gå lite för långt, men som jag sa, jag var ju lite på kanelen.

Till er alla vill jag säga, jag beklagar. Att tutta eld på Johannas trosor verkade roligt då, och det gör mig ledsen att höra att hennes man nu begär skilsmässa på grund av det.

Att urinera i alla gästers drinkar var ofint, och att inte tala om för dem förrän drinkarna var urdruckna, var ännu värre.

När jag nu har gjort avbön till er alla och vet att jag är förlåten, kommer jag att göra mitt allra bästa för att kunna vara med på skärgårdskryssningen.

Text: Kurt Runnqvist (översättning)